Döden

Tänker du på döden? Vad tänker du? När tänker du? Är du rädd för att dö? Vad är det som skrämmer dig?

Jag tänker inte särkilt ofta på döden i sig eller vad det innebär men efter jag fick min cancerdiagnos så tänker jag oftare på att jag inte vill dö, jag tänker att det är två lite olika tankar.

Innan jag fick barn minns jag inte att jag var rädd för döden. Jag minns faktiskt inte att jag var rädd för särskilt mycket. Jag var den som följde med kompisar hem för de var rädda att gå i mörkret och på vägen hem kunde jag ta genvägen genom skogsdungen. Självklart blev jag rädd ibland. Som när jag just en sådan kväll på väg hem hör någon bakom mig fast ingen finns där och när jag sedan hör nån rycka i porten strax efter den gått i lås bakom mig och förväntar jag mig att se en av husets tonåringar och istället ser en okänd man som rycker i dörren med frenesi, får syn på mig, avvaktar mitt beteende och sedan skyndar sig därifrån. Ja, då var jag ännu räddare.

Däremot kände jag betydligt oftare oro. Oro när det var skitsnack i kompisgänget. Oro när mammas ytterkläder hängde i hallen fast hon normalt jobbade den tiden (mamma var alkolist och hade problem en del av min uppväxt).

Jag minns så tydligt när jag blev rädd. Jag var kanske halvvägs in i min första graviditet och vi kollade på en skräckfilm. Jag älskade skräckfilmer men plötsligt kunde jag inte titta, jag blundade, höll för öronen och pulsen skenade vilt. Sambon undrade vad som hände, varför var jag så rädd, det här var ju inte ens en särskilt läskig skräckfilm?

Efter en av de första promenaderna då jag gick själv med barnvagnen och plötsligt fann mig syna omgivningen noga noga och bli skrämd av alla personer och situationer som inte direkt kunde sorteras som ofarliga förstod jag vad som hänt. Jag hade blivit mamma och denna lilla person som inte ens var född när jag blev rädd av skräckfilmen var så viktig för mig att minsta hot som tidigare kunde borstas bort från axlarna som ”orimligt” måste nu ses ordentligt så det kunde stoppas på alla sätt det möjligen kunde ske.

Är jag rädd för döden? Ja. Vad skrämmer mig med döden? All smärta och svårigheter som den skulle orsaka de som jag älskar mest.

Så om jag inte hade barn skulle jag inte vara rädd för att dö? Jo, det tror jag nog att jag skulle vara. Men jag tror att min dödsångest då skulle ligga mer i ”jag har ännu inte hunnit”. Hunnit vaddå? Jag vet inte riktigt men jag tänker på tankar som jag även kan ha nu ibland (även om jag inte associerar dem med döden) – jag vill uppnå saker. Oklart vad. Jag tänker att jag kanske vill uppnå saker för om jag gör det så då är jag en viktig person och kommer inte bli glömd.

Vad bryr jag mig egentligen om att vara viktig och inte bli glömd? Jag som tror att allt är slut när jag dör, då finns jag ju inte där och kan veta om ni minns mig. Jo, för att jag antar att det är för att om jag är viktig så bryr ni er om mig här och nu. Jag är älskad. Finns det något viktigare än att bli älskad? Ja, att älska!

Jag lyssnar på en podd där de diskuterar döden och de spekulerar att vi är rädda för döden för att den inte är naturligt närvarande i våra liv. Döda transporteras direkt bort och begravningar sker med stängd kista. Jag vet inte om jag håller med.

Jag vill inte förlora de jag älskar till döden. Det gör ont att förlora nån. Jag vill inte att de som älskar mig ska förlora mig och känna den smärtan. Jag kommer ju inte ens kunna vara där och hjälpa dem igenom det.

Nån säger att man kan försonas med döden, att acceptera den och må bra även när man vet att man har kort tid kvar. Jag funderar, försonas man med döden eller med livet? Jag tror jag kan försonas med mitt liv. Jag vill leva länge till men det liv jag har levt har varit mestadels gott och jag känner mig älskad. Jag tycker jag har varit en bra person som ibland bidragit till att göra andra bättre. Kan man begära så mycket mer?

Men om jag ska försonas med döden så måste jag försonas med tanken om min familjs lidande. Det har jag svårt att se mig försonas med. Kanske om jag varit en gammal mormor med vuxna barn som har viktigare saker än mig i sitt liv men inte nu.

Eller skulle även jag kunna försonas med döden nu? Vad tänker du?