Är det här jag nu?

Publicerat: 2019-08-17 i Uncategorized

Nånstans efter halva cytostatikabehandlingen försvann musklerna, både funktions- och utseendemässigt. Fettcellerna däremot ökade i antal, inte otippat eftersom rörelsen minskade och ”det här smakar iallafall gott när mycket inte smakar”-godiset ökade. Håret hade redan fallit från huvudet men nu började även ögonbryn och ögonfransar bli obefintliga. Övrig ansiktsbehåring ökade dock som ett hån. Ögonen började rinna och ögonen svullnade för att matcha resten av ansiktet.

Så var giftinjektionerna slut. Håret på huvudet (dock inte bryn och fransar) började växa. Fast glest på hjässan så jag kunde känna mig gammal och tunnhårig på ett sätt som nästan var värre än att vara skallig. Så tog de mitt bröst men skapade ett annat.

Först ville jag inte se så noga på det, jag hade ju sett en hel del fula efterbilder och hört målbilden att det ska se bra ut med bh på och jag visste inte om jag var redo för det. Efter ett tag vågade jag så titta mer och det var ju fint jämfört med en del av de där bilderna. Lagom till jag börjar slappna av lite så förändras det igen. En del av den fula svullnaden försvinner men också annan som nästan lämnar en grop. Och har implantatet glidit ner så det är ännu längre ner jämfört andra bröstet? Kommer jag kunna ha en vanlig bh eller kommer den sitta snett? Kommer påfyllningen fylla ut gropen eller kommer det bara göra bröstet större på stället där det redan ser större ut än det andra bröstet? Känns det inte som något skaver mot huden i ”kanterna” av bröstet och nån smärta som strålar ut mot armen? Är inte påfyllnadsporten nästan i bröstet? Hur mycket känsel kommer jag få tillbaka? Ska bröstet för evigt kännas som det har fått sig en tandläkarbedövninh? Ska det vara så här? Är det här jag nu?

Velade länge om jag skulle lägga upp den här bilden eller inte för jag är inte riktigt bekväm med min kropp nu. Den brukade vara stark, nu är den trött. Den var inte perfekt men den var min. Nu är den ny för mig och med en ”reservdel” som det fortfarande inte är riktigt klart hur den kommer se ut och om den kräver fler operationer. Men här är en vanlig kropp och tankar kring den.

En vecka efter operation och dags för första återbesöket för ratten idag. Läkaren och sköterskorna är så nöjda för det läker så bra och är så snyggt trots det både är påfyllning av implantatet och läkning kvar.

Tittar jag snabbt så ser det väldigt likt ut det andra bröstet. Tittar jag närmare så ser jag ju saker utöver det uppenbara (stort ärr och ingen bröstvårta): kanske borde det sitta lite längre upp, vara lite fylligare på ena stället och mindre fylligt på andra. Har jag tur så blir det så när det är klart men mer än så vill inte kirurgen säga. Har jag otur så ser jag ut som en Picasso-målning efter strålningen (har jag förstått på andra som genomgått samma). Det har iaf blivit snyggare än direkt efter operationen.

Om nuläget vore slutläget så tror jag ändå att jag är ganska nöjd, bättre resultat än på efterbilderna kirurgen visade innan operationen. ”Det är ju en canceroperation och inte en Hollywoodoperation” som kirurgen sa redan innan operationen.

Förutsatt att en vanlig bh kan användas trots brösten har olika höjd (de har olika höjd men ser ut att vara i jämnhöjd typ).

Sen är det känseln också, som är nästan obefintlig på stora ytor (men förhoppningsvis blir ok även om den aldrig blir som förr), och att bröstet känns ”skvalpigt” på sina ställen (vilket ev ska åtgärdas med ny operation efter strålning, ev – inget är bestämt) och att högerarmen svullnar upp och gör ont ibland (vilket förhoppningsvis också bara är tillfälligt men kan vara permanent problem).

Som ni hör så vet jag ju egentligen inte än hur nöjd jag kan tänkas bli men det känns ändå som det börjat på bästa sätt.

Ett annat glädjebesked är att det är ok med raskare promenader bara jag inte ”studsar” fram då brösten inte får utsättas för stötar och studsar. 😀 Och riktig konditionsträning där studsar och stötar uteblir och jag inte belastar bröstet och armhålan är nog ok redan om en vecka eftersom jag läker så bra. 😀😀😀

Vävnadsanalysen var inte klar så den får jag vänta på typ en vecka till. Sämsta beskedet den kan ge är att det behövs mer cytostatika om behandlingen verkar tagit dåligt men eftersom den verkar tagit väldigt bra enligt magnetröntgen så verkar det inte så troligt. Håll tummarna!

Som en del av min cancerbehandling skulle en mastektomi (bortoperation) av mitt högra bröst göras samt borttagning av ett gäng lymfkörtlar. Eftersom jag är klar med cytostatikabehandlingen och den gått så bra erbjöd läkarna mig att göra en direkt rekonstruktion genom att sätta in ett expanderimplantat, alltså ett implantat som en gradvis fyller på till rätt storlek. Nackdelen med att göra rekonstruktionen direkt när jag sen ska strålas är att strålningen kan sabba rekonstruktionen men det är normalt en ”lätt” operation att åtgärda det. Fördelen med att göra rekonstruktionen direkt är att musklerna som implantatet ska placeras under kan bli för tajta av strålningen så att implantat inte kan användas utan en istället får gör en större operation där de flyttar muskler och hud från rygg eller mage. Som min läkare sa, förhoppningsvis får du ett bra resultat av den här mindre operationen, vi tycker du är en bra kandidat för den, men om det verkligen inte skulle funka så kan du fortfarande göra alla operationerna som du annars kan välja om du väntar. Så jag bestämde mig för att nappa på erbjudande och slippa vänja mig att vara utan bröst i minst 8 månader.

Kvällen innan operationen är det dags att skrubba sig ren med desinfektionsmedel och lägga smyckena åt sidan. Enda smycket jag hade på mig var förlovningsringen som normalt bara åker av kortare stunder om jag ex ska knåda en deg och det var lite känslosamt att ta av den och veta att den inte skulle vara med mig. Jag är förvånad att jag bara är lite pirrig inför operationen, de ska ju ändå ta bort mitt bröst och jag har sett en hel del bilder på rekonstruerade bröst som jag inte skulle vara nöjd med. Kanske är det för det också känns tryggt att om det nu finns någon cancer kvar så blir den bortopererad? Jag somnat och sover faktiskt lite bättre än många andra nätter på sista tiden men har en mardröm – om ringen. Jag drömmer att jag hittar en lapp där sambon har lagt sin ring och skrivit ”Jag lämnar dig”. Det var skönt att vakna och se honom sova där bredvid men tänk att det blev så symboliskt.

På operationsdagen har vi bestämt att sambon kör mig dit men sen åker hem. Jag vill att han ska vara med barnen om de blir oroliga och han mår verkligen inte bra i sjukhusmiljön. Istället får jag sällskap av min systerdotter. Ja, jag skrev rätt. Jag är sladdis och hon är faktiskt tre år äldre än mig. Vi spenderade mycket tid tillsammans som små så hon är liksom både en extrasyster och en bästa vän. Nervositeten som brutit ut på morgonen flyger bort när vi pratar om allt och tur är väl det eftersom de är försenade och jag får komma in på mottagningen först 45-60 min efter bokad tid. Jag får komma till uppvaket och träffa all personal som ska vara med på operationen och kirurgerna som ritar sina operationsplaner på mitt bröst. Det tar ungefär en timme innan vi kommer in i operationssalen och där fortsätter förberedelserna med att sätta infarter, få info om hur sövningen går till, svara igen på frågor om vem jag ör och allergier mm och sen får jag redogöra för operationssjuksköterskan vad det är de ska göra. Det kanske låter knasigt men det är väl för att säkerställa att jag förstått vad som ska ske. ”Tänk på något trevligt, ibland kan en ta med sig tanken in i sövningen” säger narkosläkaren. ”Från vi ger dig sömnmedlet tar det ca tjugo sekunder tills du somnar.” Jag känner sömnmedlet svida i armen, känner att det snurrar till i huvudet som en riktig rejäl fylla, hinner tänka att det känns just så och sen sover jag.

När jag vaknar upp igen tror jag det gått ca fyra timmar den jag rullades in i operationssalen, ungefär en timme senare än de trodde innan. Jag är sömnig men mår bra och vaknar liksom gradvis. Och inte långt efter jag känner mig helt vaken rullas jag upp på avdelningen där Carola (min systerdotter) möter mig. Jag äter macka och dricker kaffe (det första jag äter på hela dagen då jag fastat inför operationen) och vi pratar vidare och jag mår fortfarande ganska bra. Carola åker hem och jag avancerar till dagrummet för att äta lite middag. Sen tar jag den hör selfien och lägger upp på insta.

Jag hade alltså tid på sjukhuset 10:30, fick komma in på mottagningen ca 11:30, rullades in inoperationssalen ca 12:30, blev sövd kanske närmare 13 och vaknar runt 17 och är på avdelningen kanske 17:30. Tur att Carola rapporterade till sambon för det tidsspannet hade vi inte räknat med.

Jag mår ganska bra hela kvällen. Sover dock väldigt lite. Vi är fyra som delar sal. Två snarkar högt när de inte kvider eller går på toa. En tredje tittar på film till och från till typ fyra och trots han har lurar kan jag ändå höra att han tittar bland annat på ”Bohemian rapsody” och ”A star is born”. Alla ska vi ha mediciner eller få våra värden kollade med ett par timmars mellanrum men tyvärr inte samma klockslag så det är hela tiden sjukhuspersonal som går i rummet. Så lämnas dörren till rummet öppen och det är just och jag hör hur personalen glatt hälsar på varandra vid skiftbyten och hur diskmaskinen går om och om igen.

Jag har inte så ont när jag är still men det gör mer och mer ont att justera min ställning vilket gör att jag ligger mer och mer still och börjar få ont för jag blir stel. Jag får alvedon och när jag inte känner mig riktigt nöjd med den längre så är det strax dags för morgonmedicinen. Jag går till frukosten och sen dyker kirurgerna upp redan innan åtta. De är nöjda med operationen men sa att de var tvungna att sätta in ett nät då min hud blev så tunn efter de tagit bort allt de ville ta bort. Jag får veta att jag får åka hem innan lunch och sen kommer sjukgymnasten och informerar och en sköterska tar bort mina tre infarter, ena dräneringen och förklarar hur jag ska sköta om dränet som jag ska ha kvar ett tag till.

Nu börjar det närma sig middagstid här hemma. Jag har gjort övningarna från sjukgymnasten och gått en kort och väldigt långsam promenad. Jag kände mig pigg nog att gå fortare men det fick jag inte. Det gör riktigt ont att lägga mig och resa mig och ibland bara ligga still men sitta och stå funkar bra. Börjar dock känna mig riktigt sömnig. Och det var det – min långa redogörelse av operationen.

Men hallå, hur blev bröstet? undrar ni. Ja, det ser lite slaktat ut. Men det är varken färdigfyllt eller färdigläkt så jag försöker att inte bry mig om det. Vi får se hur det ser ut om en vecka när jag ska på återbesök och vad de säger då och ta det ett steg i taget. Jag är så trött på att oroa mig.

Mina fyra sista cellgiftsbehandlingar ska ske med en annan sorts cytostatika, docetaxel. Jag har hört att andra som fått en liknande har haft mkt stickningar och ont i kroppen så jag är lite orolig för det men får hopp av att höra att en annan tjej sa att den var ”snällare” än de jag fick innan. Också lite orolig för att läkaren ska ha rätt att jag kanske inte ”tål” den här heller och då får en annan som ges varje vecka vilket både känns jobbigt att få behandling varje vecka och att behandlingstiden då blir tre veckor längre. Allt det här går bra men annat händer istället och det blir mer psykiskt jobbigt igen.

Jag råkar läsa nånstans att alla cellgifter inte alltid fungerar. Sen dör tre personer plötsligt, tre personer som jag egentligen inte känner utan bara känner till, men som är i min ålder och en av dem just av cancer. Allt det här blir jättejobbigt och jag börjar tänka mer på cancer igen och på att dö. Mitt i allt ser jag en journalnotering av en läkare jag inte träffat, läser den dumt nog och får panik. Det är en akutläkare som blivit kontaktad angående mitt blodprov, jag har alldeles för höga värden av de vita blodkropparna (vilka jag normalt haft låga värden av) vilket är tecken på sjukdom eller annan cancer. Så kan det väl inte vara? Läkaren låter skrämd i sina kommentarer och har kontaktat onkologen. Panik! Turligt nog ska jag träffa onkologen samma dag och det hela har en enkel och ofarlig förklaring – mitt immunförsvar var inte alls särskilt känsligt för den nya cytostatikan så det blev alldeles överstimulerar av immunförsvarssprutan vilket är enkelt åtgärdat, istället för en stark får jag ta flera svagare och så får blodproven avgöra hur många jag ska ta. Puh.

Men sen så hittar jag en ny knöl i bröstet. Ångest igen. Som grädde på moset mår jag riktigt dåligt av de stora doserna kortison som jag nu måste ta, konstant tryck i huvudet, huvudvärk och det känns som jag har hög feber på nätterna (trots jag är feberfri) så jag sover knappt. När kortisonets biverkningar klingar av är det förkylt mest hela tiden känns det som så träningen blir snart obefintlig. Träningen som både är mitt nöje och mitt sätt att hantera stress. Jag får problem med magen och får börja ta medicin mot magkatarr. Ansiktet verkar svullna upp av de nya immunförsvarssprutorna och rinnandet i ögonen går till en helt ny nivå. Och så växer den nya knölen från ena veckan till den andra – panik, panik, panik. Det blir mycket promenader till det lokala berget som jag insett hjälper mig att hitta ett lugn.

Jag får göra ett ultraljud för den nya knölen som visar att det är en cysta (ofarlig) men röntgenläkaren blir stressad för det är svårt att se skillnad på godartade och cancerknölar i bröstet så hon vill inte säga nåt om hur det ser ut i övrigt utan rekommenderar en ny magnetröntgen. Jag blir både lättad och stressad på samma gång. Mitt i det hela svullnar en blodkärl i pannan och blir gigantiskt och det finns inga ”bra” träffar på google och så går familjen på semester och vi ska på nåt sätt försöka njuta av tillvaron.

Jag lyckas övertala onkologen att få ta lägre doser av kortison och mår fysiskt lite bättre. Magkatarren blir värre och jag får ta mer medicin för det. Magnetröntgen och svaren på det tar tid och oavsett vad svaren blir kommer de inte hinna påverka cellgiftsbehandlingen och nånstans orkar jag inte oroa mig så mycket och det känns lite bättre.

Dagen efter sista behandlingen (då jag dessutom blivit av med den förhatliga PICC-linen) ringer onkologen med jättebra besked. Antingen har cellgifterna tagit död på den mesta cancern eller all – det är svårt att skilja på vissa godartade knölar (vilka jag har en del av), ”ärr” efter cancern och cancer – oavsett är onkologen mycket nöjd. Vecka två och tre efter sista behandlingen åker vi på en övernattning, badar och gör andra semestersaker och jag får dagar då jag känner mig normal, nästan glömmer bort att jag har cancer och det känns så otroligt skönt. Bästa känslan.

Sen får jag träffa kirurg inför operationen och även om nästan allt är som jag förväntat mig eller kanske lite bättre så påminner det mig, cancern har blivit mer verklig igen och där är vi nu.

Jag vill bara vara vanlig

Publicerat: 2019-07-19 i Uncategorized

Du kommer gå ur det här som en rikare, starkare person.

Jag vet inte jag. Jag vill inte bli starkare. Jag vill bara bli frisk. Jag vill bara ha ett vanligt liv. Jag vill vara leva.

Så var värdena äntligen, äntligen tillräckligt bra för behandling nummer två. Dock med reducerad dos. ”Bara” 85% av ursprunglig dos vilken de hade planerat att höja när mina värden först såg så bra ut. Det kändes inte riktigt bra att inte få full dos, en tänker ju lätt ju mer ju bättre när nåt ska vara bra för en men det är ju sällan sant. Jag går in i behandlingen med en förkylning som blommar ut men mår ändå bättre än efter första behandlingen. Kanske inte så konstigt nu när det provtagna bröstet inte längre känns slaktat och blodproppsarmen har blivit något bättre, den gör ont men jag kan iaf använda den igen.

Behandling två, tre och fyra är ganska lika. Jag har dag för dag skrivit ner de jobbigaste biverkningarna och känner nu igen när de dyker upp. Dag 2 (dan efter behandling) mår jag i regel ganska ok fast jag är trött men samtidigt speedad av allt kortison. Dag 3-4 brukar vara de sämsta dagarna då jag är mest slut, yr, illamående och har ont i kroppen. Jag sover dåligt när jag tar det förebyggande kortisonet. Magen börjar svullna upp och bli gasig och jag har ofta känslan av att vara jättehungrig och mätt samtidigt. Jag får ont allmänt i kroppen och specifikt i käkarna och runt ögonen av immunförsvarssprutan. Det pirrar i läppar, fingrar och tår. Pulsen brukar rusa några dagar och varefter håret i näsan och ögonfransarna börjar lossna så blir näsa och ögon allt rinnigare. Tänk att en kan sakna näshåret!

För varje dag får jag svårare och svårare att hantera mycket intryck. Det är svårt att fokusera och the Queen of multitasking and efficiency måste göra en sak i taget, långsamt och helst utan att nån pratar samtidigt eller på annat sätt distraherar.

Jag blir förkyld om och om igen och har ofta halsont så en hel del bra dagar blir inte så jättebra ändå och de dåliga än sämre men jag emellanåt får jag dagar som är så bra att jag orkar träna. Inte som innan behandlingen men ändå. En av de sista dagarna innan den tredje behandlingen går jag ut och springer. Först börjar jag gråta lite, för allt, för att vara sjuk och rädd och inte veta hur framtiden ser ut och att varje dag vakna och må dåligt och ha ont nånstans och inte kunna göra allt jag vill. Men snart väcker löpningen mig. Fuck cancer! Ingen och inget tar mitt liv i från mig! Jag är fortfarande här. Jag lever och jag tänker LEVA. Inget ska få hindra mig från att göra det jag vill och vara den jag är. Jag är stormen. Kom och fucking försök tygla mig! Samtidigt tänker jag – fast ändå inte. Jag är livrädd för mer utmaning, tänk om jag inte klarar det. Dessutom räcker utmaningen jag har, jag vill bara bli klar med den. Jag springer nästan 7 kilometer och kör ett bra styrkepass efter. Är så laddad att jag skulle kunna kört hela natten men jag vet att energin är väldigt begränsad så jag avbryter ändå och vilar.

Självklart har jag mentala dippar till och från. Jag har en sjukdom som kan döda mig. Jag kommer vara tvungen att operera bort mitt bröst, den enda del av min raka muskulösa kropp som ser typiskt kvinnlig ut. Även om jag blir frisk kanske jag får leva mitt liv med biverkningar av operation eller mediciner som får mig att må dåligt och begränsar vad jag kan göra. De flesta dagarna mår jag dock – efter förutsättningarna -mentalt bra. Jag kanske ”bara” får reducerad dos av cellgifterna men jag känner hur tumörerna krymper och det är så tydligt att jag inte behöver göra något underhandsultraljud. Onkologen är väldigt nöjd och efter kanske tredje behandlingen kan jag inte längre känna det som en gång var en stor tumör. Efter fjärde behandlingen får jag lite extra ledigt, hela tre veckor innan vi börjar de fyra sista behandlingarna med en annan sorts cytostatika. Jag får också göra ett ultraljud för att kolla status och på ultraljudet ser nu lymfkörteln normal ut och av cancern i bröstet finns det ”rester”. ”Det är verkligen jättestor skillnad” säger röntgenläkaren ”och du har bara gjort halva behandlingen!”. ”Fantastiskt” säger onkologen och med de orden och den egna känslan är det inte konstigt att det är lättare att tänka positivt och vara i nuet.

Enda smolket i bägaren är att onkologen tror att min kropp kanske inte orkar med det cellgift han tänkt sig varannan vecka trots att jag ska få immunsprutor (vilket inte alla ens behöver) och får jag dåliga värden efter den behandlingen så byter han sort till en annan där en istället får en lägre dos varje vecka. Det kanske inte låter så farligt men jag ser tre nersidor, fler läkarbesök och mindre egentid, färre bra dagar (även om de dåliga troligtvis blir lite bättre) och framför allt längre behandlingstid, de tre sista behandlingarna som ska ske på 6 veckor blir då 9 behandlingar på 9 veckor och jag vill bli klar med den här jävla resan så fort det går.

Fortsättning följer.

Det är dagen innan min andra cellgiftsbehandling när telefonen ringer och nummerpresentatören avslöjar att det är Bröstcentrum, vad kan de vilja? Jag känner inte direkt nån oro och blir glad när jag hör min Mias (”min” sjuksköterska) röst. Sen mörknar världen.

Mina fina blodvärden har kraschat och är för dåliga för att genomföra behandling. Men jag behöver ju behandlingarna. De ska ju stoppa cancern från att sprida sig! Jag ”bryter ihop” och gråter. Men sen tar jag mig samman. Jag ska snart lämna nytt blodprov och ser det bra ut kör vi behandling direkt. Det kommer bli bra.

Håret har börjat lossna, om än stråvis, och jag bestämmer mig för att kontrollera det jag kan och åker ner till lokala hårfrisören och ber dem trimma av mig håret. Hur ska jag se ut? Jag som har runt huvud, kommer jag se ut som en tjock boll? Kommer jag se sjuk ut nu?

Frisören trimmar. Och vi trimmar lite till. ”Men vad tätt dit hår växer” säger han. ”Inte länge till!” kontrar jag. Det här blir nog inte så illa ändå. ”Du behövde inte vara orolig” säger han ”du har fin huvudform för rakat huvud” och jag tittar mig i spegeln och, ja, jag känner mig lite cool. Så pass att jag måste besöka glasögonaffären efteråt för att hitta coola solglasögon att matcha med. Ringer sambon och berättar vad jag gjort. ”Va! Har du rakat av håret?” Efter en skickat en selfie så får jag en försäkring från honom med, det är ovant men tufft och faktiskt snyggt.

Det dröjer ytterligare drygt två veckor innan mina värden är tillräckligt bra för en ny behandling. Jag är på sjukhuset och lämnar blodprov var och varannan dag med förhoppning att det ska bli behandling efter men det blir det ju inte. När mina vita blodkroppar är tillräckligt många igen så kraschar levervärdena, troligtvis på grund av den blodförtunnande medicinen. Det blir ultraljud för att kolla levern – varför mår den inte bra, har cancern spritt sig dit? Men levern är jättefin, ”Får jag visa min kollega som utbildar sig hur vi undersöker levern med ultraljud? Allt syns så jättebra och tydligt på dig.” Ja, nu när du sagt att den är frisk får du göra vad du vill. Jag hinner också med ett nytt ultraljud på armen eftersom jag får mer ont i den igen men även där ser det bra ut, blodpropparna har börjat tunnas ut något.

Världen hinner mörkna och till och med rämna innan nästa behandling. Jag gråter i soffan och framför de olika läkare och sköterskor som ger mig beskedet ”ingen behandling idag heller”. Jag ringer till och med mamma och tjuter ”Maaaaaamma!”

Bara några dagar efter jag trimmat av håret börjar stubben lossna i en rasande fart och efter en vecka eller så bestämmer jag mig för att raka huvudet med rakhyvel för att slippa ha får fläckvis. Det går inte så bra för rakhyvel blir ju full av ett litet drag och där håret inte börjat lossna är det på sina ställen svårt att komma åt. Men jag orkar inte bry mig till slut. Tänker att det lossnar väl imorrn ändå. Fast det gör det ju inte. Det mesta håret lossnar men en del slutar bara växa. Och några strån envisas med att fortsätta växa. Men vet ni vad, nog kan jag rocka ett fläckvis kalt huvud med – ”nobody will put Baby in a corner”

Mitt i mörkret finns ändå en ljuspunkt, trots jag bara fått en behandling känner jag att det händer något i bröstet, det känns mjukare och jag tror tumören krympt. Onkologen har samma känsla och säger ”Ibland när benmärgen är extra känslig för cytostatikan är cancercellerna det med och det kanske är så för dig. Det är ett jättebra tecken att vi tror att vi märker skillnad efter bara en behandling.”

Fortsättning följer…

Jag vet inte riktigt vem jag skriver det här för. För mig själv när minnet börjar svika? För nån annan i samma situation? För er som varit med på min resa? Men nu kör vi!

Det här är jag innan cellgiftsbehandlingen, eller cytostatikabehandlingen som det egentligen heter, börjar. Jag har en massa ångest för jag vet nu att jag har bröstcancer men på den här bilden är ångesten bättre för jag har fått träffa onkologen (cancerläkaren) och fått svar på en massa undersökningar gällande spridning och läkarna tror att jag ”bara” har bröstcancer (fast både i bröst och lymfkörtel) och de har en plan för min behandling. Jag är rädd för cellgifterna för min erfarenhet av cancer är mest vad jag sett på TV och film, skalliga människor som ser döende ut och går omkring uppkopplade till en droppställning. Fast onkologen och sköterskorna har sagt att cellgifterna är inte bara effektivare nu för tiden än för bara 10 år sen, de är oxå snällare så det är inte alls säkert att jag ens kommer kräkas men visst kommer de fresta på kroppen. Så är jag taggad också. Kan vi börja snart? Ju fortare behandlingen sätter igång ju fortare blir den ju klar. Jag vill gasa igenom den här resan med cellgifter, operation och strålning för när den är klar är ju tanken att jag är frisk.

Håret kommer ju lossna och jag vill inte plötsligt stå med det i handen istället för på huvudet så jag drar och klipper mig kort. Frisören lyssnar i vanlig ordning inte på vad jag säger om hur mitt hår beter sig, jag har ju haft typ den här frisyren förr så jag vet vilket hår som kommer lägga sig platt och vilket som kommer bli alldeles för fluffigt. Dessutom ville jag ha en annan frisyr som var coolare men frisören säger att den både kräver att jag bleker slingor och lägger en massa tid på den varje dag så den går bort. När jag kommer ut till bilen försöker jag ta en selfie men tycker jag ser ut som en ful tant och jag skriker. Skriker för jag vill inte vara en ful tant. Skriker för att frisören inte lyssnade. Skriker för jag har cancer. Kan jag inte ens få känna mig lite fin en stund i det här jävla helvetet? Väl hemma så drar jag lite i håret och tar ovan selfies. Kanske är det fint ändå? Det tar ett tag men sen börjar jag faktiskt känna mig ganska snygg ändå istället för tant. Men håret är lite bråkigt där frisören inte lyssnade så jag är lite sur ändå.

Den 12 mars så är det till slut dags, första cellgiftsbehandlingen. Dagen börjar med att jag får en PICC-line i armen. Det är en slang som går i blodkärl från typ mitten på överarmen till hjärtat som jag sen kommer få cellgifterna via. De sätter in den med lokalbedövning och mer med det är det inte. Just nu iaf. Jag äter lite lunch och så möter en av mina allra bästa vänner, K, upp mig och vår går till avdelningen där min behandling ska ske. Jag träffar Mia (min Mia som jag nu kallar henne), sköterskan som kommer ge mig de flesta behandlingarna och vara den som jag pratar med när jag har frågor och mår dåligt längs vägen. Mina fyra första behandlingar ska ske varannan vecka med cellgift som heter EC dostät. Eller t-röd som den oxå kallas på grund av den röda färden. Egentligen är det två olika cellgifter och Mia berättar allt jag behöver veta och lite till. Sen pratar jag och K och skrattar oss igenom behandlingen som tar ca två och en halv timme. Snart är det påsk och då klär en ut sig till påskkärring – perfekt för mig som snart kommer tappa håret! Hur länge kan en gå förklädd till påskkärring egentligen? Synd att Halloween är så långt bort, jag kanske blir tvungen att skaffa mig en vanlig peruk? Jag känner inte direkt av behandlingen mer än en lätt huvudvärk som kommer på slutet. K skjutsar hem mig och jag möter upp mamma och pappa för att visa vart lillfiluren går på dans. För att underlätta vardagen lite (och för mamma och pappa alltid vill träffa barnen mer) har vi bestämt att de ska få skjutsa lillfiluren till dansen under min behandling. Dagen blir lång, det börjar värka lite i PICC-armen och jag är speedad av dagen och en massa kortison (en av medicinerna jag tar för att förebygga biverkningar).

Dagen efter behandling är det sjukhusbesök igen. På magnetröntgen syntes en ”prick” i mitt friska bröst och det går inte att avgöra om den är godartad eller inte. På efterföljande ultraljud när de skulle ta prov på pricken så kan de inte hitta den så jag ska istället göra provtagningen i magnetröntgen. Det röntgar, märker upp vart de tror pricken är på mitt bröst, bedövar och använder nån vakumsug för att ta provet. Röntgar igen för att se om de tagit provet rätt och gör om allt en gång till innan de ör nöjda. Det går helt ok men efteråt så ”forsar” det blod från bröstet. Jag får tryckförband men hinner inte mer än hem och lägga mig på soffan innan jag känner att hela magen blir varm och blöt. Jag har blött igenom, plåstrar om mig själv bäst det går och får åka akut till vårdcentralen för bli ompaketerad. Jag har svårt att röra mig pga provtagningen men i övrig så känner jag mig bara tung i huvudet med lite lätt huvudvärk.

Två dar efter behandlingen blir den mer tydlig. Jag är lite groggy och snurrig i huvudet, får huvudvärk och illamåendet börjar komma. Och väldigt trött. Jag känner mig som om jag vore sjuk, eller rejält bakfull. Dagen efter, dag 4, är det ännu lite värre och jag får dessutom värk i käkarna och pirr i läpparna – vilket jag vid senare behandlingar inser är min reaktion på den immunstärkande sprutan jag måste ta.

Redan innan behandlingen har jag under ca en månad haft ont under armarna efter en jobbig förkylning och det blir nu bara värre och värre. Dag 7, sex dagar efter behandling inser jag att det är PICC-armen som det är värst i och nu har det gått så långt att jag typ inte vill röra armen. På avdelningen tycker de inte att de låter som en blodpropp men vill att jag kommer in ändå. En heldag på sjukhuset och ett ultraljud senare så konstateras att jag inte har en propp som blockerar kärlet helt men det är små blodproppar längs hela PICC-linne. Grattis! Jag får nu ge mig själv en spruta blodförtunnande varje dag så länge jag har PICC-lind och en obestämd tid därefter.

Andra veckan efter cellgiftsbehandlingen präglas av ont i armen och huvudvärk. Onkologen säger att första blodproven ser bra ut, nästa behandling blir med samma dos eller starkare om jag fortsätter återhämta mig så här bra. Jag har dock mycket huvudvärk vilket troligtvis beror på sömnbrist och att jag är så spänd men onkologen ber mig hålla koll på hur huvudvärken ter sig för det kan också vara symtom på hjärncancer. Jag blir besatt av min huvudvärk. Trycker där det gör ont. Känner hur det strålar antingen i käke, nacke, axlar eller rygg. Masserar det området frenetiskt. Stretchar och gör styrkeövningar. En två veckor senare är huvudvärken bortblåst och nästa gång jag träffar onkologen säger han att jag inte ska oroa mig mer för hjärncancer.

Fortsättning följer…

Jag har fått frågan många gånger och ibland är det svårt att prata om det så nu blir det ett inlägg.

Jag står i duschen på simhallen och känner att mitt högra bröst känns annorlunda på nåt sätt. Kan inte sätta fingret på hur, det är ett gäng till som duschar och jag har bråttom till jobbet så jag bestämmer att jag ska känna igenom grundligt sen. Tänker inte så mkt mer på det.

Sen blir nån dag senare återigen på simhallen när jag ändå tvålar in mig och visst är det så, knölen i mitt bröst har växt. Den där godartade knölen som jag hittade för 5-10 år sen och kollade upp då. Jag har sista månaderna gått ner några kilo i vikt (avsiktligt) vilket gör bröstet lite ”sladdrigare” och mer lättkänt och tyvärr känns det som knölen är ganska mkt större än sist brösten var i den här storleken. Men knölen var ju godartad så det är den väl fortfarande – eller?

Boka första tid jag hittar på Bröstcentrum S:t Göran – den är mindre än två veckor bort.

Jag är lite orolig fast skräcken upptar inte mina tankar konstant. Det är väl bara den godartade knölen som växt? Fast skulle det vara cancer är det jäkligt läskigt för knölen är dessutom rejält stor och innan jag hinner stoppa mig när jag googlar godartade knölar så hinner jag se att de brukar inte vara så stora som min och en stora cancerknöl är värre än en liten en.

Natten innan jag ska träffa kirurgen för att titta på min knöl svullnar mina bröst och armar upp. Jag får värk i bägge armhålorna. Säkert för immunförsvaret kämpar med den jobbiga förkylningen som jag nyss blivit av med men steget efter förkylning på google är ”kolla cancer”. Okej, knöl, svullna armar och sömnbrist på morgonen är jag rejält nervös inför besöket. På jobbet har jag till och från händerna i armhålorna där det värker och då känner jag det – en knöl i armhålan också. Visst det kan väl vara en svullen lymfkörtel men nu skenar pulsen.

Jag träffar kirurgen och han är lugn. Jag är inte i riskzonen, för ung, ingen cancer i släkten, röker inte, dricker måttligt, äter väl ganska bra, inte överviktig och älskar att träna. Har en fibroadenom, som den godartade knölen jag haft heter, så brukar det vara såna. Han håller med att knölen är riktigt stor. Kan inte känna den i armhålan när han ska känna på sitt sätt och säger att det nog är en svullen körtel efter förkylningen. ”Jag skickar en remiss för mammografi och ultraljud men boka en tid som passar dig”. MEN – knölen jag kollade för 8 år sen är inte den som växt! Den satt i andra bröstet! VA??? Men där har jag ju ingen knöl längre? Nä, de kan försvinna. Han tror allt är fine men vill ändå träffas efteråt för han tycker knölen är så stor att jag ska överväga att ta bort den ändå.

Det är kö på mammografin så tiden känns för långt bort. Jag lyckas dessutom känna en till knöl i bröstet och känner att jag måste veta NU. Ringer tillbaka igen och lyckas precis när de ska boka in extra tider. Bara typ en vecka till att vänta.

Nu är rädslan där hela tiden. Två knölar i bröstet och en i armhålan. Svullna armar. Är det cancer? Har det spritt sig? Är jag körd?

Pratat smått med många. Mest får bästisarna ta på vår chatgrupp men jag håller det mesta inom mig och försöker ta det lugnt – jag vet ju inget än.

Så kommer dagen. Jag får höra direkt efter mammografin att det inte syns nåt onormalt på den. På ultraljudet säger läkaren först ”och det här ser ut som ett typiskt fibroadenom” men sen går hon igenom bröstet extremt noga och tar flera prover både på knölen i bröstet och på den i armhålan ”så vi kan se exakt vad det är för adress på den här saken”. Jag känner mig inte så lugnad så jag går direkt upp till kirurgmottagningen och ber dem boka en tid så snart som möjligt för att få besked. Det dröjer typ en vecka till.

Så är dagen för besked här. Tar med sambon. När jag blir uppropad kommer både en kirurg och en sjuksköterska och hämtar oss och jag hinner tänka att det betyder cancer. Och det är cancer. Och den är stor. Och den har spritt sig till lymfkörteln. De tror den kommit snabbt. ”Men jag har ju haft knölen minns 5 år – minns att jag hade den säkert när jag slutade amma och brösten var ”normala” igen.” Hur kunde jag blanda ihop vilket bröst den goda knölen suttit i? Tänk om jag kollat den nya knölen för 5 år sen. ”Vi tror det här har gått snabbt. Det är allvarligt.”

Jaha. Ska jag dö nu? Ska mina barn växa upp utan en mamma? Även om deras pappa är underbar, vi har ju dåligt samvete redan nu för allt mer vi vill orka ge barnen, hur ska det gå om de ska sörja en död mamma oxå?

Kirurgen hastar iväg för att boka in mig i alla rullor och boka undersökningar för spridning etc för att komma igång med behandling så snart som möjligt. Förra kirurgen trodde ju allt var fine så jag var inte med på någon ”to-do-lista”. Vi blir kvar länge med sköterskan och gråter. Jag är envis. Jag är i bra form. Jag tänker inte dö. Sköterskan är jättebra. ”Vi har cytostatika som brukar funka bra på din typ av cancer, du kommer få börja med det. Vi är jättebra på det här – vi ska ta hand om dig.” Vi pratar om att berätta för barnen och att cytostatikorna både är bättre och att en mår bättre än dem förr och att jag kanske tom orkar träna lite under behandlingen.

Så är det ett faktum – jag har bröstcancer.

Tiden till jag får träffa onkologen är olidlig. Jag får ångestdämpande tabletter och insomningstabletter vilka jag med facit i hand inte utnyttjar tillräckligt. Bombarderar bästisarna i chatten och de låter mig. ”Vänta inte tills du har panikångest på kvällen – hör av dig och pys ut ångesten redan när den börjar komma. Vi fixar det. Och ring om du vill prata eller träffas.” Vet inte hur jag klarat mig utan dem, de är mitt verkliga ångestdämpande piller. Naturligtvis pratar jag med fler, sambon framförallt. Men ibland när ångesten kom och han verkade må lite bättre valde jag att älta och ångesta på mitt chatt för att inte dra ner honom i skiten om han för ett ögonblick lyckats släppa sin ångest – och jag vet han gjorde detsamma.

Besöket hos onkologen är den första vändningen för ångesten. Inte så att den försvann men jag blev lugnare. Magnetröntgen har gett en tydligare bild. Den andra knölen jag hittade i bröstet är inte cancer men cancerknölen är stor. Jag har en prick även i andra bröstet som de vill ta prov på. De tror att det är godartat men vill inte chansa. Ett ultraljud och sedemera en vakunprovtagning i magnetröntgen några veckor senare bekräftar att det är godartat. Datomografin på överkropp ser oxå bra ut. Jag har en förändring i levern men de tror den är godartad – en kan få såna och när det är cancer som spridit sig brukar det inte vara en förändring utan många. Den är för liten för biopsi men vi ska följa upp den. Skelettröntgen ser också bra ut. Det jag tar med mig är två saker – det negativa att min huvudvärk kan vara symtom på hjärncancer, läkaren tror inte det, han tror det är all sömnbrist och att jag är superspänd men jag ska ändå hålla koll på hur huvudvärken yttrar sig tills vi ses igen. Det andra jag tar med mig är det som tröstar mest – prognos för tillfrisknande från bröstcancer är goda, mycket goda!

Med massor av massage, stretch och styrketräning och lite mer sömn för min stela rygg och nacke så försvinner huvudvärken efter en-två veckor och jag kan släppa ännu lite mer ångest.

Nu börjar det – min resa för att bli frisk!

#bröstcancer

Lite ansiktskrämer

Publicerat: 2019-07-11 i Uncategorized

Jag blir tipsad att läsa på Cancerfondens hemsida om kosttillskott (inte för jag brukar äta men jag brukar fundera då och då på det). Vissa verkar inte bra om en har cancer då de inte bara boostar celltillväxt av goda celler utan även cancercellerna. Här står oxå lite om oklara fynd om det även gäller tillskott i krämer. Jag tänker att jag inte behöver chansa. I alla fall tänker jag så nu. Jag är inte så rynkig heller så jag behöver mest något återfuktande vilket gör att jag inte känner att jag måste ha nån superkräm. Alltså jag har ju rynkor men de som verkligen syns är ju utrycks-rynkorna och de hjälper ingen kräm mot ”ska du bli av med dem så får du sluta prata med ansiktet eller köra botox” som de brukar säga de få gånger jag tar mig till en skönhetssalong. Sen är det ju lite svårt att veta vad alla vitaminer och sånt kan heta med andra ord men jag gör mitt bästa för att kolla.

Länk till cancerfondens info

Tyvärr innehåller min favoritansiktskräm några av vitaminer jag ska undvika. Hej då No 7 Protect & Perfect Intense Advanced. Pris ca 280 kr / 50 ml.

Den första krämen jag hittar som verkar lovande är Aposophys ProAge Dagkräm. Ganska skön men den känns lite för fet ändå för mig. Passar nog bra när det är årstidsväxling då jag brukar bli torrare. Och när kinderna blir fnasiga för att ögonen rinner av cytostatikan. Luktar neutralt men lite för glycerin-igt. Verkar inte heller ha någon solskyddsfaktor. Pris ca 180 kr / 50 ml.

Nästa kräm blir Eucerins med Hyaluronfiller. Den gillar jag inte alls. Luktar solkräm. Känns som solkräm. Verkar tom ha små ”pärlor” i som solkräm kan ha. Har å andra sidan iaf solskyddsfaktor 15 men den känns alldeles för fet och olyxig. Tom sambon undrar om jag smörjt in mig med solkräm. Pris ca 220 kr / 50 ml.

I samma veva har jag oxå köpt solkräm för ansiktet, den ena oxå från Eucerin – Oil Control Sun Gel med Dry Touch och solskyddsfaktor 30. Jag har bara testat den två gånger än men den varken luktar eller känns som solkräm som Eucerins vanliga kräm gjorde. Tror att den här faktiskt kan vara en utmanare att vara min vanliga ansiktskräm under sommaren! Om inte annat känner jag att jag kan rekommendera den som ansikts-solkräm. Pris ca 150 kr / 50 ml.

Innan jag provade solkrämen hann oxå en annan vanlig ansiktskräm slinka med hem, ACO Vitalizing Anti-age day cream. Den här krämen påminner mer om min gamla i konsistensen, lite tunnare och mer snabbabsorberande men kanske nästan för tunn. Känns som den ”försvinner” lite snabbt dagarna jag är lite torrare. Luktar precis som Aposophy lite för mkt glycerin. Tills jag provade Eucerins ansiktssolkräm så har det ändå varit den bästa av de nya jag testat. Får se hur den står sig när jag använt solkrämen mer. Verkar dock sakna solskyddsfaktor. Oxå den billigaste i ”testet” ca 100 kr / 50 ml.