Tulpaner, tur och flos*

Publicerat: 2019-04-08 i Uncategorized

En måste ju passa på när det är 10st för 39 kr, en är hemma mkt och det är grått ute.

Jag vet inte om jag haft tur men Försäkringskassan har iaf godkänt full sjukskrivning under cytostatika-behandlingen. 👍

Jag har också turen att ha en lön som är högre än maximal Sjukdomsgrundande inkomst så jag kommer inte att få fulla 80% från Försäkringskassan.

Jag har tur som har en arbetsgivare som kommer betala ut 10% av min lön under den här sjukskrivningsperioden.

Jag har tur som har en sambo som jobbar och delar kostnaderna med mig.

Jag har tur som de senaste åren har sparat en del pengar utan mål. Pengar att ha ”när det behövs” eller för att ”betala nåt dyrt jag vill ha”. Planen var att jag skulle använda en del av pengarna till en ny bil (inte ny-ny men ny för mig), jag sålde tom av fonder och aktier för det men så kom det där jävla cancerbeskedet. Bilen får vänta. Den var ändå mest ”bråkig” på vintern och nu är det redan vår. Nu får en del av bilpengarna täcka upp för inkomstbortfallen och täcka upp för mitt vanliga liv. Att kunna ta bilen till sjukhuset med bensin-, tull-, och parkeringskostnader för att göra det enklare och slippa riskera trängas och smittas på kommunala färdmedel. Att inte behöva tänka på hur varje krona används, att ha råd att betala för sånt som gör hela den här (cancer-)resan enklare.

Jag har tur som har många i min ”ringhörna”, som kommer med uppmuntrande hejarop, som låter mig kräkas ur min ångest, som delar den glädjen som ändå uppstår och som erbjuder sig att hjälpa mig på olika sätt.

Bröstcancer är en fet jävla otur men om vi bortser från den så har jag tur.

*flos = cash, stålar, pengar

Annonser

Buhu

Publicerat: 2019-04-05 i Uncategorized

Sen cancerbeskedet så händer det oftare att jag tycker synd om mig själv. Helt förståeligt kanske men det känns inte riktigt som jag.

”Men jaaaag då?”

Jag känner mig ibland lite småaktig och melodramatisk. Ingen trevlig känsla. Jag hoppas att det inte eskalerar med behandlingen.

Jag har iaf inte agerat på känslan (tror jag) men när exempelvis en kollega sa ”jag hörde du haft lite ont i armen – en stödstrumpa kanske kan hjälpa” så hade jag lust att skrika ”jag har fått fucking jävla blodproppar och har så ont att jag fan inte kan röra armen och ska ta sprutor varje jävla dag i typ ett år så en jävla stödstrumpa hjälper inte”. Fast så svarade jag förstås inte. Och jag vet att tipset om stödstrumpa kom i all välmening. Men ändå… ”Men jaaaaaag då?”

Idag bröt jag ihop igen. Värdena var fortf inte tillräckligt bra.

Det är så svårt att ladda om i princip varje dag.

Det är svårt att leva med #bröstcancer. En sjukdom som idag har goda prognoser men som jag som liten förknippade med döden. Det är svårt att under kanske ett år gå igenom en behandling som gör en trött, illamående och segtänkt, som tar ditt hår så du inte ser dig själv längre i spegeln, som tar ditt bröst som är det enda ”kvinnliga” på min annars så raka, muskulösa ”manliga” kropp och som framförallt gör en så rädd. För när kroppen och själen är utmattad så är det svårt att inte tänka. Tänk om.

Tänk om jag skulle bli en av de där som inte klarar det.

När behandlingen startade kändes det lättare, det fanns en plan och jag skulle ”bara” ta mig igenom den. Men så redan innan behandling två sprack planen. För mig som är ung, frisk och vältränad. Inget kan jag göra för att påverka det. Inget vet jag varför det blev så här. Ännu vet jag inte riktigt hur planen ser ut. Hur länge ska ”vi provar imorrn igen”? Det är svårt att hantera. Kanske extra svårt när ens styrka är att analysera och se alla risker och svagheten att en är ett kontrollfreak.

Det är svårt att ladda om. Att släppa ångesten och rädslan. Att hitta mitt vanliga jag och vara personen jag helst vill vara, mamman som finns där.

Den där Väggen

Publicerat: 2017-09-27 i Uncategorized

För två veckor sen tog jag mig en nära titt på Väggen. Ni vet den där berömda som allt fler springer in i. Det var inte trevligt.

Bakgrunden är att jag inte fått sova ordentligt sedan minstingen kom, för 4 år sen. Hon sover otroligt mycket bättre nu men det handlar ändå om att hon i snitt sover hela natten varannan natt och väcker oss ett gäng gånger per natt de andra nätterna. I ärlighetens namn så har jag dessutom slarvat med sömnen sen jag kom i tonåren och redan genomgått en inte-sova-på-några-år-period med stortjejen när hon var liten.

Till det har jag ett stressigt jobb. Jag tycker jag har blivit en mästare på att jobba både smartare och snabbare och att inte bli stressad över allt som jag inte hinner men det ska inte förnekas att det är för mycket att göra och att tempot är för högt vilket gör att fokus i princip alltid är på topp. Jag ska bli ännu bättre på att ta en paus ”mitt i kaoset” och göra saker lite mer halvdant. Halvdant? Ja. Jag är väldigt bra på se fel och brister och konsekvenser av saker och har en tendens att då fixa problemet som andra kanske inte skulle upptäckt förrän senare. För företaget är det bra men det blir mer jobb för mig. Och blir det för mycket för mig blir det dåligt för företaget med för jag är bra och levererar mycket och med hög kvalitet – även när jag ”går på halvfart” om jag inte skulle leverera alls så skulle det märkas.

Jag tror de flesta som har barn, speciellt mindre, kan hålla med om tiden en inte är på jobbet inte direkt innehåller så mycket fritid och vila. Det blir en del måsten, borde och dåliga samveten. Det blir inte en optimal spiral med en förälder som ibland är för trött för att aktivera barnen som då istället lätt blir rastlösa och ”busar” eller ”tjatar” så det ändå inte blir nån vila. Samtidigt finns det inget som ger mig sån lycka och lugn som att bara få krama barnen innerligt. Jag har också några privata orosmoment som gnager på min själ och kostar energi.

För två veckor sedan blev min privata oro mycket större samtidigt som den lilla höll mig vaken i princip hela nätterna i 2 nätter. Natt 3 och 4 sov hon lite bättre men när hon inte sparkades eller skrek i drömmarna så vaknade jag av ångestdrömmar att hemska saker hände barnen. Jag gick upp och jobbade som vanligt men halvvägs in i arbetsdagen efter natt 4, då jag dessutom började känna mig sjuk och fick ett för mycket jobbmejl som fick mig att tänka ”måste jag göra ALLT själv för att det ska bli rätt” så loggade jag ur datorn. Nu hade det gått så långt att jag inte längre kunde slappna av utan gick omkring konstant uppvarvad och kunde inte äta. Trots att jag bara 4 dagar tidigare mått bra, känt mig relativt lugn om än trött och sliten.

8 arbetsdar och nån timme var jag borta från jobbet. Det var mestadels inga trevliga dagar. Totalt utmattad. Oro och ångest för saker jag normalt inte reflekterar över. Grov ångest för det som var mina orosmoment redan innan. Ta en promenad sa folk men första dagarna var det tillräckligt att bara komma upp ur sängen, lyckas äta en banan här och en banan där (bananer var en av de få saker som inte var omöjliga att äta) och att duscha och kanske köpa middag på ICA. Efter några dagars vila startade den goda spiralen, jag var mindre trött så jag började oroa mig mindre, när jag oroade mig mindre blev det mindre ångestdrömmar på natten, när jag sov bättre blev det lite lättare att äta och så vidare. 

Två gånger ”bröt jag ihop” och grät och grät. Första gången av utmattning och lättnad efter jag sjukanmält mig. Andra gången av utmattning och rädsla när jag insåg att jag måste få en läkare att sjukskriva mig (intyg krävs efter 5 arbetsdar).

”Är du deprimerad? Har du haft tankar på att döda dig själv?” frågade läkaren. ”Nej, jag är lycklig.” svarade jag mitt i gråten som inte ville sluta. 

Nu är det dags för 3 dagen tillbaka på jobbet. Jag är redo. Lite tröttare än innan de där sömnlösa nätterna men jag försöker att göra sakerna luuugnt och ta mig tid att fika med alla andra fast jag egentligen bara skulle vilja göra klart det jag höll på med. En del av den privata oron är kvar, för det finns skäl för den, men jag försöker att inte låta den ta för stor plats.

Jag längtar till en dag då jag vaknar och känner mig pigg. Jag minns inte när jag sist var genuint pigg. Jag minns faktiskt inte ens när jag sist kände mig frisk, när jag inte hade ont i öron eller hals eller slapp allmänna förkylningssymtom men jag är ganska säker på att det var drygt 2 år sen. 

Här om dagen fick jag en påminnelse om min facebook status från samma dag 2012. Det stod att jag mådde sååå bra. Jag längtar efter att ha den känslan igen.

Hyfs

Publicerat: 2017-06-01 i Uncategorized

Jag blir ständigt förvånad över folks dåliga hyfs i olika sammanhang men nu blir det ett inlägg kopplat till kommunala färdmedel när det är trångt.

Igår morse går vi på tunnelbanan mot Ropsten. Det är knökat och mitt ”gäng” kommer precis på, jag och en annan sist in. Då kommer en kvinna med skolbarn och trycker in mig (och de framför) tills hon kommer in medan hon skriker att folk ska gå in i gångarna (som faktiskt var fulla) och vilken dålig stil det är att folk inte går in i gångarna. Tunnelbanan går var femte minut, varför kunde de inte bara ta nästa? 

Idag när jag tar pendeln hem står folk vid ingången till i princip tomma gångar och blir pressade av alla som vill klämma sig på. Varför för inte bara ta ett par steg in?

När tåget stannar på nästa station är jag närmast dörrarna. Jag trycker direkt på dörrknappen fast jag inte ska av själv för att göra mig redo att gå av och släppa ut de andra. Jag står precis på mitten av dörrarna och innan dörtarna ens är så pass öppna att mitt huvud skulle kunna klämmas ut börjar folk bakom att pressa mig mot dörren. Varför kan de inte bara vänta någon sekund till och ge mig en chans att gå av för egen kraft?

Det går naturligtvis att hitta på ursäkter, för det går det att göra för allt, men jag tror det oftast inte finns några riktigt godtagbara. Kommer nån dö eller förlora sitt hem osv om du inte kommer med tåget? Jag förstår att folk kan ha ex jobb som är lite mer tidskänsliga men en katastrof lär knappast hända om du någon enstaka gång blir sen för att du inte tacklar dig på tåget. Händer det nästan varje dag? Då kanske du ska vara ute i bättre tid?

Jag tänker att det här har mycket att göra med vem en vill vara som människa. Är jag nån som fokuserar på vad livet kan ge mig eller vad vi kan ge varandra?

Cash is not king

Publicerat: 2017-05-11 i Uncategorized

Springer typ till torget där jag såg att italienska marknaden slagit upp. Inte för att jag desperat vill köpa men jag tänkte överraska stordottern som presterat fantastiskt i mattetävling och mitt tåg går snart.  

Mannen bakom disken ger mig total uppmärksamhet tills jag sagt ”Yes, I want to buy” då får jag en förpackning att plocka i och han ignorerar mig. Han står och småplockar med en kartong, det verkar inte särskilt viktigt men jag går ändå vidare till hans kollega. Hon gör absolut ingenting och stirrar rakt fram men trots att jag ställer mig framför henne tar det ändå ett tag innan jag får kontakt. ”You finish? Go end of table.” Så jag går till slutet av bordet där tydligen våg och kassaapparat finns. Två män bakom disken står och pratar medan de väger den enda andra kundens köp. Det går inte fort. Bredvid kassan står en skylt ”Cash only”.

Skylten var visserligen inte superliten men den var inte synlig från andra sidan av bordet där jag plockade min choklad. ”Cash only?” frågar jag misstroget hon som fortfarande stirrar rakt fram och gör inget. Jag menar vi är ju ändå i Sverige, landet med kort, Swish och plånboken i mobilen – och inga kontanter. ”Yes” svarar hon med en röst som avslöjar att hennes kropp må vara där men inte hennes ande. Jag räcker över min box och säger att jag ska gå och hämta det. Medan jag vänder mig om och börjar tänka att om jag verkligen springer kanske jag hinner till bankomaten, betala och bara missa ett tåg och bara bli lite sen till dagis och… så ser jag i ögonvrån hur hon slänger chokladen. 

Då ändrar jag mig. Jag tänker inte springa och bli sen för ”Cash may not be king – but service is!”

Jag vet inte hur det är med er men jag har några vänner som skulle kunna säga ”Jag glömde kortet hemma. Kan du betala bilen åt mig så swishar jag dig sen?!” och jag skulle göra det. Om jag nu haft täckning på kortet för en bil. Jag skulle göra det för jag VET att de skulle inte fråga om de inte hade pengarna att betala tillbaka och jag VET att lovar de nåt så håller de det. Vi har också förhållandet att vi varken lånar så ofta av varandra eller ens håller reda på hur mycket om vi lånar. Det är mer ”Äh, jag betalar nu så betalar du nån annan gång!” och vi vet bägge att det alltid jämnar ut sig mellan oss. 

Sen har jag några vänner som jag lånar ut mindre summor till för jag vet att de är glömska och jag avskyr att tjata. Ni vet när en delar på en taxi på väg hem eller lägger ut för en lunch och de ska swisha direkt när de kommer hem men typ alltid glömmer. Jag gillar dem och efterskänker till slut skulden för jag gillar inte att tjata och jag vet att de ärligt glömt. Men efter några gånger drar jag mig för att låna ut pengar till dem för jag min skattkammare är inte lika fylld som Joakim von Ankas. Nästa gång de glömt kortet när vi ska fika säger jag ”Titta, fiket tar swish – du kan swisha dem direkt!” så blir vi bägge nöjda. De får sin fika och jag slipper påminna.

Sen är det de där vännerna som jag lånar ut pengar till som jag inser att jag inte ska låna ut till igen. Som en av mina bästa vänner när vi var små som lånade en liten summa här och där och aldrig betalade tillbaka trots jag påminde. ”Jag har inga pengar nu, jag kan betala när jag får min månadspeng!”. Visst ok, men när månadspengen kom så var det alltid prio att spendera pengarna på nåt annat kul istället för betala tillbaka och så behövdes det lånas en liten slant igen ”Jag looovar att du får det imorrn, pengarna ligger i andra jackan!” När jag till slut krävde att vi skulle göra nån typ avbetalning, att jag iaf fick lite pengar varje gång hon fick månadspeng så undrade hon om det verkligen var nödvändigt – min månadspeng var ju högre än hennes. 

Tyvärr tror jag att jag har några fler såna vänner även om de inte säger nåt rakt ut utan förklär det i ”Oj, då. Du får det när jag får pengar.” vilket dock sen inte sker. Det retar mig. Jag har inte dåligt med pengar men är inte heller rik. Jag tjänar ganska bra men när jag tjänade dåligt var det samma sak, varje månad valde jag bort saker för istället spara och ha en buffert eller kunna köp nåt annat sen. Jag är i grunden en spara.

Om en kompis har det lite knapert och behöver låna – inga problem! Jag kan skänka pengarna (ofta är det ju inga större summor vi talar om). Men när vännerna som är slösa lånar och sen inte betalar tillbaka för att de hellre vill göra nåt annat roligare för  pengarna blir jag sur.