Den inre stressen

Publicerat: 2016-09-22 i Uncategorized

Den inre stressen är total. För inget. Och allt. Minns inte när jag senast kände mig genuint pigg och utvilad. Kanske innan jag blev gravid med lilla H, för 4 år sedan alltså. Hon har äntligen börjat sova ordentligt men 4 år med dålig sömn sätter sina spår, jag vaknar ofta ändå, av vana antar jag. Och så oroar jag mig så mycket. För allt.

Jobbet bidrar till stressen också. Alltid för mycket att göra. Problem jag skulle kunna lösa på bättre sätt om de inte var så många eller tiden så kort. Men jobbstressen är den minsta.

Det är familjen. Främst barnen. Alla de små vardagsbestyren och att orka vara där när kropp och knopp skriker efter återhämtning. Och så de större oroshärdarna. 3

3 åringen har fortfarande napp när hon ska sova, orkar inte ta itu med det just nu. 3 åringen somnar med oss i en stol bredvid, orkar inte ta itu med det just nu, speciellt inte som hon just nu iaf somnar riktigt fort när vi är där. Nattblöja, det hänger ihop med nästa problem, att hon håller inne nr 2. Det jobbar vi med och just nu så går det jättebra men det är en procedur och en oro som  ännu inte kan släppas. Och så alla de små uppfostringsgrejerna där jag önskar att jag orkade fajtas mer.

Storan, där finns också oro. Vänner som sårar så där som bara nära vänner kan. Oro att hon ärvt mitt driv och ”aldrig” är nöjd trots hon är grymmast i världen. Oro över att hon ser ”allt” precis som jag och oroar sig hur det ska gå. Kronisk smärta i fötter och ben och en jävla massa läkare och vårdpersonal som är inkompetenta eller bara inte LYSSNAR. Jag däremot lyssnar jävligt noga på vad de säger och hör när de säger emot säg själva, glömmer bort vad vi sökt för och andra dumheter. ”Nej. Symtomen är… Vi har provat… Det var då och då.” Och tänderna. Specialisterna som säger emot varandra. Ändrar sina egna råd. Hon har dålig emalj på 4 kindtänder så hon jättelätt får hål. En kindtand fick vi dra ut för de missade hållet trots vi är där hela jävla tiden. Kindtänderna framför har hon bara mjölktänder av och kommer inte få några permanenta. Ska de dras ut i förebyggande syfte så de andra tänderna kan flytta fram och stänga luckan? Ja. Fast det beror lite på tänderna efter de med dålig emalj. Kindtänderna efter de med dålig emalj kommer hon få. Fast de kanske är underutvecklade för de syns för dåligt på röntgen. Fast oj, där kom en fram som verkar frisk. Fast de där underutvecklade på röntgen kanske saknas ändå. Det kanske är visdomständerna som syns. Fanns det syns de för bra för att vara. Eller kanske inte.

 

The Color Run

Publicerat: 2016-05-23 i Uncategorized

För tredje året i rad tar jag och kompisen med oss våra förstfödda och beger oss till Tantolunden för att springa The Color Run. 

The Color Run är inget vanligt lopp, det är ingen tidtagning utan syftet är att vi ska ut och röra på oss och ha kul ihop. Alla som har roligt vinner! Direkt på startsidan står det att en inte ens behöver springa. Och arrangörerna har lyckats, loppet växer och det är en stor andel människor som en inte är van att se på traditionella lopp, familjer med barn och många ganska grovt överviktiga som tillsammans går och springer lite här och där.

Som en löpälskare kliar det i fötterna när vi vid många tillfällen går för det är enklare än att försöka springa när de flesta runt omkring går och det är trångt. Men jag är inte där för att slå något pers så jag inte bara överlever utan har roligt där vi går/joggar, dränks in i färg och pratar om stort och smått i livet.

Så ser jag det. Och igen. Och igen. Det som inte förstör loppet, iaf inte för mig, men som gör mig förbannad. Snorungar i storans ålder som puttar sig fram när det är trångt och som på ryggen på lopptröjan skrivit hånet ”Öka tjockis!”.

Jag blir så jävla förbannad. Jag vill fånga in ungarna, avkräva dem information om vart deras föräldrar är och fråga vart i helvete ungarna fått sin människosyn ifrån. Men jag gör inget. Jag tänker på tidigare konfrontationer där jag möts av helt oförstående blickar som inte alls förstår vad jag pratar om eller de som bara skrattar rått och tycker att det är självklart att kränka andra, vill de inte bli kränkta får de liksom sluta att bete sig på ett sätt så att någon kan hitta ett ”fel” på dem. Vad är poängen att försöka prata med såna? Dessutom vill jag inte förstöra loppet för ungarna.

Så här i efterhand tänker jag att det faktiskt finns en chans att nån lyssnar ändå. Och att det är bra för ungarna att se att nån säger ifrån. Kanske skulle jag ändå ha gjort nåt.

Nåja. Mer rörelseglädje åt folket!

Stolpe in, stolpe ut!

Publicerat: 2016-05-09 i Uncategorized

Släpp dörren! skriker hon arg. Den där mystiska någon verkar inte lyssna och tåget rullar ingenstans. Själv är jag lugn. Ingen stress till jobbet, faktiskt står jag ju redan och besvarar jobbmejl i mobilen.

Till slut annonseras att det är ett problem med ett dörrpar och att en vagn kommer stängas av. Ytterligare senare kommer någon och låser upp ett dörrpar i min vagn och vi köar långsamt ut. Gå långt bak! säger de och vi står lydigt och väntar på att någon ska låsa upp någon dörr så vi får stiga på. 

Mitt i all väntan rullar tåget efter in. Vi som väntar på att få stiga på vårt tidigare tåg igen snurrar runt och stiger på nästa tåg istället. Tåget rullar iväg. Det nya som jag steg på alltså. Ganska tomt är det också eftersom de flesta som skulle med hann stiga på mitt tåg när dörrar öppnades och stängdes och nu är de inlåsta där.

Stolpe in, stolpe ut – livet i ett nötskal!

  
Två böcker i samma fodral som jag ärvde efter en kollega.

Första intrycket är att Nora skriver så där lättläst så en sugs in i boken. Jag var på gång att köpa nya böcker precis när jag började läsa denna och såg fler böcker av Nora för 25 kr styck som jag genast klickade hem som jag nu misstänker att jag kanske inte kommer bli så nöjd med. Men varför det? Jo, för könsrollerna kändes så stereotypa och gammeldags.

I First Impressions är den manliga huvudkaraktären först en riktig skitstövel som inte kan lägga band på sig och exempelvis kysser den kvinnliga så våldsamt att det gör ont och hon som är en självständig kvinna med skinn på näsan blir förstås ändå mjuk som pudding i hans armar. Vad har hänt honom som gjort honom så hård? frågar hon sig och vill förstås i bästa kvinnliga anda vårda honom tillbaka till den goda mannen som han förstås är där under. Så romantiskt kan en del säkert tänka själv känner jag bara hur jag blir galen av varningsklockorna som tickar så högt att jag inte kan tänka. En man som inte kan kontrollera sina handlingar, som i ena sekunden sätter dig på en piedestal för att i nästa kasta dig åt sidan eller åtminstone försvinna på ett sätt som får dig att känna dig övergiven låter som en… psykopat? Nej, tack! Gå i terapi och hitta den där goda mannen själv innan du gör dig besväret att knacka på min dörr. 

I Blithe Images är han den där äldre, världsvana mannen som är van att få som han vill och hon den lite yngre, självständiga men ändå oskyldiga flickan som är rädd att få sitt hjärta krossat. Han är förstås en riktig gentleman som exempelvis inte våldtar henne när hon dyngrak kysser honom (han vet att hon, förutom att vara dyngrak, är rädd för att ge sig in i förhållande, att hon tidigare uttryckt att hon inte vill ha ett sexuellt förhållande med honom trots han attraherar henne och att hon är oskuld). En riktig gentleman! Han vet förstås bättre än henne också, han vet att han är mannen för henne och vi vet att han har rätt eftersom han börjar göra upp bröllopsplaneraren för dem tillsammans med hennes föräldrar medan hon surar och ber honom att lämna hennes föräldrarhem ditt hon flytt för att reda ut tankarna om vad hon vill med sitt liv.

Två frågor har väckts i mitt huvud:

  1. Inte är det här vad kvinnor vill? Att svepas av fötterna av män som vet bättre än dem och tar hand om dem medan de ägnar sig åt att pyssla om männen och nån hobby (för en liten hobby kan ju vara bra när mannen tar hand om alla problem – förstås inklusive försörjningen).
  2. Är Nora Roberts egentligen en man?

Djurfarmen av George Orwell

Publicerat: 2016-04-30 i Uncategorized

  
Djurfarmen en sån där bok som en ska ha läst när en är bildad typ. Men jag struntade ju i de där högskoleåren och blev skattebetalare istället. Länge kände jag till boken och vem som skrivit den men inte alls vad den handlade om, sen hörde jag handlingen och tänkte nån gång – tills en kompis skrev om den igen på Facebook.

Lättläst, kort och bra story. Måste att läsa? Absolut inte. Värd tiden det tog mig att läsa den? Absolut.

Handlingen för den som inte vet: Djuren tar över bondgården och jagar iväg bonden som utnyttjat dem. Först är allt frid och fröjd men sakta men säkert blir de mänskliga dragen allt tydligare hos djuren och grisarna som är de lite smartare och mest bildade börjar snart ljuga, manipulera och hota de andra djuren som får arbeta allt hårdare medan grisarna slukar frukterna av deras jobb.  

Boken är på sätt och vis en studie i mänskligt beteende och en förklaring till att världen ser ut som den gör. Kunskap är makt – mer makt (kunskap) åt folket!

Simkunnig har jag ju varit sen innan jag började skolan men det var först när min stora lillplutt började simma som jag började bli intresserad av att lära mig simma ”på riktigt”. Dvs crawl, ryggsim på crawlmaner istället för grodmaner, bröstsim med huvudet under vattnet och så kanske, bara kanske någon i framtiden även fjärilssim. 😀

Crawlkurs gick jag men fick aldrig riktigt till andningen vilket betyder att jag på min allra envisaste dag inte ens får ihop mer än 50 meter. De flesta dagarna typ 5 m utan besvär. Nån dag, när jag har lite mer tid ska jag lära mig crawla men just nu känns det j-vligt jobbigt.

Så förra helgen när vi var på simhallen hela familjen bad jag min lilla fisk om råd. Hur ska jag lära mig simma bröstsim med huvudet under vattnet. Jag fick några tips och vi övade några minuter men det gick så där, luften räckte liksom aldrig till. Så säger min lilla coach ”Mamma, vet du vad vi kallar det när folk simmar som du gör? Tantsim!”. Motivationen ökade genast något.

Så ett par dagar senare när jag funderar på när jag ska få tiden att lära mig riktigt bröstsim säger chefen att vi får en friskvårdstimme i veckan. No more excuses!

Så idag blev det att fara till simhallen på lunchen. Först blev det andnöd. Och vatten i näsan. Och andnöd. Och vatten i näsan. Ni fattar. Men så fattade jag till slut vad jag gjorde för fel och fick ihop allt. 25 m korrekt bröstsim och några sekunders vila x 9 längder = sant. Den där vilan emellan skyller jag på de otaliga längderna med andnöd och vatten i näsan men det är förstås inte helt sant. Nu ska jag fortsätta på det här spåret tills det åtminstone blir ett sammanhängande simborgarmärke och sen blir det att fundera på lite fler simlektioner från dottern på något av de andra simsätten.

När jag som bäst hänger på kanten och vilar med andnöd kommer en tant i vattnet. Hon säger inte att jag inte får simma längs kanten längre men föreslår att jag väljer en annan bana då hon har problem med ett knä och det då känns tryggast för henne att simma längs kanten. Visst tänker jag och säger att jag bara försöker lära mig simma tekniskt korrekt. Tanten missförstår och tror att jag inte kan simma alls och här kommer den egoistiska biten, hon säger att om jag vill kan jag låna nån sorts flytanordning från simhallen och påtalar sen igen att det finns gott om plats att öva på i mitten av bassängen. Ja, det är ju verkligen det tryggaste stället att vara på för någon som inte är simkunnig, det är ju inte alls så att längs kanten är och känns tryggast då! Det var inte ens som det var fullt på banan längs kanten och tomt på de andra banorna, det var ungefär samma mängd folk överallt. 

  
Nu du, skitunge!

Binär

Publicerat: 2016-04-04 i Uncategorized

Brukar ni fundera mycket på varför folk gör som de gör? Det gör jag, konstant. Fast jag går inte ”till botten” med det så att säga varje gång.

Nyss tog en kvinna på pendeltågsstationen en tidning längs vänsterväggen, genade tvärs över lokalen, precis framför fötterna på ett flertal som fick sakta in, till spärren nästan längst bort till höger för att direkt efter spärren gå tillbaka (igen framför folks fötter) till vänster. Varför gjorde hon så, vad är logiken i det tänker jag? 

Jag är väldigt resultatfokuserad och logisk i mitt tänkande. Självklart gör jag också avsteg från min raka stig till målet av andra skäl, ibland känslomässiga som jag inte riktigt ens förstår själv varför men för det mest inte. När en är som jag är kan en bli väldigt fundersam varför andra ofta (i min binära värld) gör så ologiska val. Typ inte säger vad en menar och inte gör något åt saker de är väldigt missnöjda med.

Självklart säger inte jag allt jag tänker rakt ut (många skulle nog inte uppskatta rakheten) men jag har blivit så mycket mer rakt på sen exempelvis jag var 20 år . Då fluffade jag ofta in mitt budskap för att inte såra andra men jag antar att jag nu insett att jag inte kan hålla på att ta ansvar för alla andras känslor och försöka parera hela tiden, andra får ta ansvar för sitt så tar jag för mitt så att säga.

Jag är ganska bra på att ta människor, hur jag ska göra för att få dem att hänga med dit jag vill, ex i ett jobbprojekt men den kunskapen finns i det undermedvetna (av skäl vi kan ta en annan gång) och jag vill bli mer medveten. Jag vill veta varför folk gör saker som de gör. 

Men nu har jag inte tid mer – dags för gymmet!