Arkiv för kategori ‘Cykling’

Det har varit lite halloj i pressen och sociala medier nyligen om cykeldårar. Naturligtvis håller jag med att de där cyklisterna som blåser snävt förbi i samma hastighet som bilarna får skärpa sig men i ärlighetens namn är det mest gådrullar jag stöter på när jag går och cyklar.

Eller gå-döva och gå-puckon och vad jag nu har för fina öknamn i mitt huvud.  Trots att en hel del bilister har en tendens att glömma bort oss cyklister och jag ständigt har en liten rädsla att bli påkörd när jag cyklar (det har varit nära en hel del gånger) så är det gångtrafikanterna som tar upp mest plats både i mitt huvud och på cykelbanan. Många är dagarna när jag möts av blängande blickar och varför inte i kombinationen med en vägran att flytta på sig? 

Jävla cykelidiot! Cykla på trottoarer! tänker de säkert utan att våga göra mer än att blänga och ta så mycket plats som möjligt. Titta upp på skyltarna pucko tänker jag. Det här är en cykel- och gångbana som jag enligt lag är tvingad att cykla på i snigeltempo runt gångdrullar istället för att blåsa på på bilvägen.

Förutom alla som medvetet går i vägen finns alla de som bara inte är medvetna varav en läskigt stor del går med lurar med hög musik helt omedvetna om att de a) vinglat över till den rena cykelbanan B) att jag plingar som en tok för att de ska flytta sig.

Ibland förstår jag nästan de där cyklisterna som cyklar snävt förbi efter tröttnat på gångdrullarna men jag, jag plingar och saktar in så cykeln knappt går fram.



Förra veckans träningssummering känner jag mig ganska nöjd med även om jag vill ha mer, speciellt styrka. 80 min #löpning 110 min #cykel 60 min #rodd 100 min yoga 10 min #styrka 

En del tycker säkert att det är en massa träning även om det inte ens är 4 % av tiden som passerade på klockan. Själv kände jag att det var en jävla massa väntan till nästa roliga pass! 

06:30 en torsdagmorgon kan väl inte simhallen vara översvämmad med folk va? Va, va, va?

Nästa fråga: bussen eller cykla dit? Va, va, va?
Bara 3,6 kilometer säger telefonen *skrynklar ansiktet skeptiskt* och då är ju cykeln självskriven.

Men då undrar jag… vad ska jag träna imorrn? Cykla till och från jobbet? Har ju varit jättesugen på det när jag och vädret bättrar på oss och fläsket skulle behöva det meeeeen nu är jag ju sugen på springa och styrka.
Alltså jag undrar återigen, när ska nån ge mig lön för att bara träna dagarna i ända?

Det känns som mitt älskade husdjur dött och jag vill bara gråta. Och det är inte för jag är så träningsstörd som folk säger ibland. Det är för att den här tävlingen har gått från extrem ångest till nöje, för att den tvingade mig att inse saker om mig själv och förstå hur jag kan hantera dem. Det betyder mycket för mig och jag skulle avsluta allt med en medalj och en skvätt glädjetårar.

Vill springa ut och springa det hårdaste jag kan, stanna vid nån sten i skogen och låta tårarna forsa och läka sorgen men nä, just det, ingen träning.

Och jag vet ju inte ens om jag skulle fått en medalj men tanken att ha gjort det med bara glädje i kroppen.

Svider och tjock i halsen. Trycker och susar i öronen. Ungefär en grad förhöjd kroppstemperatur. Kanske inte läge att testa nåt jag aldrig gjort förut, speciellt inte som tävlingen innebär att simma på öppet vatten och sen cykla och springa blöt. Jag inser att det här är ett läge då jag borde lyssna på kroppen men jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte.

Smulan däremot verkar varken snörvla, har ingen förhöjd temp och vill simma. Alltså är det bara att stanna uppe och göra frukost ändå.
Jag får fokusera på henne idag och inte känna efter så mycket men mest vill jag krypa ihop till en boll och gråta.
Vet ni hur många gånger jag i mitt inre har sett den där medaljen i min hand och känt mig så stolt, stolt. Tänkt att den här betyder verkligen något på riktigt. Ni vill inte veta.

Fixat och donat för imorrn. Klistrat på mitt startnummer lite överallt. Pumpat däcken. Kommit på att jag glömt att köpa spännband att fästa cykeln med men läst det med Rs gamla bälten. Kollat att jag kan få på och v cykeln själv på bilen och satt upp den för spara tid imorrn.

20120825-201503.jpg

Valt ut simkläder.

20120825-201542.jpg

Valt ut cykel- och löpkläder så ett plagg kan läggas till eller kalas av beroende på vädret.

20120825-201643.jpg

Gjort nummerlappsband och bandet till chipet lagom stora, laddat klockan och samlat allt viktigt.

20120825-201755.jpg

Kollat alla tider och grejer så nu ja, nu är det väl bara att vänta.

Hämtar hem smulan och så ringer föräldrarna. ”Du gör väl det här för att det är kul, som en hobby?”. Ja, inte fan tror jag att jag ska bli proffs, jag kommer ju typ komma sist i motionsklassen om jag ens hinner i mål (är lite nojig över när cyklingen måste vara klar). Eller vänta, tror ni att jag är helt galen och har hittat nåt nytt för att upptäcka mina gränser? Ja, kanske. Kanske är det lite sant också. Men inte den här gången, jag har inte ens tränat för det.
”Ska det bli spännande?” undrar mamma och jag funderar. Nja. Mer roligt tror jag. Jag känner mig otroligt nog helt avslappnad och bekymmerslös. Det är ju inte förrän imorrn.

Slår på ettan som sänder herrarnas sprint och blir taggad nästan direkt. Tänk imorrn ska jag köra precis samma sak. Men simningen? Kan de verkligen vara 3 gånger så snabba som mig? Börjar fundera om jag underskattat min simkapacitet. Ser mig själv komma upp ur vattnet mycket fortare än vad jag uppskattat – då blir det inget problem alls att hinna cyklingen och hinna i mål innan det stängs. Cyklingen, det är ju inga rödljus eller gångtrafikanter eller trappor som jag drar upp cykeln för, kanske kan jag cykla den fortare också. Och löpningen…
Fast vänta nu, jag brukar köra grenarna var och en för sig och inte i fil, kroppen kommer vara tröttare nu. Och inte brukar jag cykla blöt heller. Fast jo, jag har cyklat hem i några skyfall och så kall blir man inte så länge det inte blåser också. Och uthållighet är ju liksom min grej, jag är van att springa med trött, sliten, övertränad, skadad och smärtande kropp och tappar väldigt lite fart när jag ökar distansen från 5 km till 20.

Så känner jag pulsen som slår snabbt, endorfinerna som börjar frigöras och jag blir lite orolig. Ett, jag får inte bli övertänd nu då kommer jag gjort slut på all min energi i form av nervositet innan loppet ens börjat. Jag måste lugna mig och istället låta energin explodera när startskottet går. Och jag ska inte börja fundera på scenarion där jag gör mycket bättre tider än jag räknat med, då blir jag bara besviken.

Målet är att hinna i mål, att ha roligt och förhoppningsvis inte ha ont.
Ja, till en visualisering att jag avslutar simning och cykling pigg, taggad och snabbare än jag räknar med.
Nej, till att tänka mer än så.
Nu ska jag begrava mig i TV och inte tänka.