Arkiv för kategori ‘Löpning’



Förra veckans träningssummering känner jag mig ganska nöjd med även om jag vill ha mer, speciellt styrka. 80 min #löpning 110 min #cykel 60 min #rodd 100 min yoga 10 min #styrka 

En del tycker säkert att det är en massa träning även om det inte ens är 4 % av tiden som passerade på klockan. Själv kände jag att det var en jävla massa väntan till nästa roliga pass! 

Annonser

Planen var att jag skulle springa Tunnelloppet idag men så fick min lilla fisk simtävling och då var valet enkelt. Galet, vad spännande det är när hon tävlar. Och jobbigt att VÄNTA i varma, fuktiga, högljudda simhallar tills det äntligen blir hennes tur att hoppa i plurret. Och lillasyster funkar inte riktigt att ha i hallen mer än korta stunder så vi turas om att vara i hallen med korta små överlappningar.

Först ut var jag att åka med till insimmet. När det blev dags för första grenen 50 m ryggsim kom R och lillasyster så vi alla kunde se. Så spännande. Känns absolut inte som hennes bästa lopp men ändå sätter hon ett nytt personbästa.
Jag åker hem, preppar middagen och försöker hålla koll på tävlingen (i en tävlingsapp) samtidigt som mini är övertrött och mindre samarbetsvänlig. Knappt har jag sovit i natt heller vilket säkert bidrar till att jag är alldeles skakig av upprymdhet och stress när lagkappen i 4 x 50 m fritt startar där min älskling simmar startsträckan. Hon kommer in sist till växlingen men jag skriker ändå högt av lycka när jag ser att hon gör det på en ny personbästa tid. Liten tittar undrande men leende på mig, hon förstår att jag skrek till av lycka men undrar nog vad i iPaden som kan skänka en sån lycka.

Tre timmar senare är jag fortfarande uppe i varv. Ska försöka somna tidigt ikväll för förutom att det är tävling för fisken hela dagen imorrn också så ska jag vara funktionär. Vi har förberett allt som går men tror att vi morgontrötta ändå måste dra oss upp senast 06:40 imorrn för att hinna packa baddräkter mm som hänger på tork efter dagens pass, hinna äta frukost, göra oss i ordning och vara på simhallen 07:30. TUR att tävlingen är i den lokala simhallen.

IMG_6624.JPG

IMG_6626.JPG

Aj-aj-aj

Publicerat: 2014-11-21 i Löpning, Träning, Välmående

I tisdags kväll kände jag att jag nog inte är sjuk längre, bara trött, så jag bestämde mig för att inviga gymmet på jobbet med ett lugnt pass. Lite uppvärmning på nån konditionsmaskin och sen lite och lätt styrka var planen. Men så kommer jag in i gymmet och löpbanden drar i mig. Jag måste springa. Bara lite och lugnt, men jag måste springa. En kilometer uppvärmning i 10 km/h och sen så höjde jag hastigheten med 0,5 km/h varje 500 m tills jag sprungit 3 km då fick det vara nog. Jag pressade inte men baserat på de tider jag gjort ute i höst så har jag fortfarande nåt skit i kroppen för jag blev mycket tröttare än jag förväntade mig. Det kändes inte så mycket på löpbandet men sen lyckades jag mjölksyra ut låren kvickt som attan och utan att jag ville det med lite knäböj och utfall. Idag träningsvärk på alla ställen man inte vill ha träningsvärk när man har en ettåring som lyfts och bärs en hel del, jag kom knappt ner för trappjäveln imorse!

Men när jag sprang där på löpbandet, vet inte ens om jag hunnit springa en kilometer, så bara kom det där lyckoruset och jag kände att det här, det är jag, det här är vad jag är gjord för. Jag sjöng med i musiken i lurarna, fast ljudlöst, och viftade nog med armarna ibland som om jag dirigerade musikerna. Fan, vad jag älskar att springa!
Hade planerat att cykla till jobbet så ofta som möjligt för att det är bra träning, för att få ett konditionsalternativ till löpningen och för att det blir en massa brända kalorier men jag kanske måste planera om för att den där känslan på löpbandet, den går inte att köpa för alla pengarna i världen.

Ingen löpning idag heller (ledsen alternativt uppgiven smiley på det). Trots att jag känt mig slut ett tag hade jag planer på ett lugnt och fint långpass i solskenet idag. Men kroppen är tung, halsen svider, öronen värker och det snurrar i huvudet om jag tillåter mig att känna efter och jag började faktiskt dagen med en Ipren. Jaja. Bra övning i att ta lite lättare på löpningen och inte bli så fixerad och kontrollfreakig. Jag börjar bli bra på det.

Ser att en kompis slagit pers på Hässelbyloppet och minnen kommer tillbaka och jag läser min racereport och känner att kanske kan jag springa ändå? Fast så lyssnar jag på kroppen och de värkande öronen och nej, jag kan inte springa. Men vad härligt det ska bli när jag kan springa nästa gång igen!

Asfaltsmys

Publicerat: 2014-10-07 i Löpning, Träning

Nioåringen har blivit allt mer intresserad av att springa med mamma och förra veckan fick vi ihop två pass. Asfaltsmys kallar jag det.

Det första passet satsade vi på 4 km, det har vi sprungit/gått förut men nu bestämde vi att jag skulle få bestämma tempot så storan inte sprang för fort som vanligt och fick håll utan att vi istället skulle kunna springa lite mer sammanhängande. Först höll vi tummarna att hon skulle orka 1 km utan att gå och när hon gjort det ville fröken orka springa samma sträcka tillbaka hem igen och när vi passerade huset så vill hon testa att fortsätta bort till kiosken där jag lovat en klubba. Det gick också bra och efter minuten det tog att köpa klubban ville hon springa sista kilometern hem. En kilometer känns så kort när man redan sprungit tre sa hon insiktsfullt.
Riktigt stolt är jag över henne som höll i och sprang bort ett håll som hon fick efter typ 200 m innan jag tyglade henne.

IMG_6132.JPG

Två dar senare körde vi igen och bestämde oss för ett kortpass. Jag försökte hålla i tempot lite så vi inte sprang för fort eftersom jag inte vet hur fort hon orkar springa 2 km men lät henne på begäran ändå springa lite fortare än sist efter som vi bara sprang halva distansen. Återigen blev det ett helt springpass utan gåpauser och med ett lite högre tempo. Det är mysigt att springa i mörkret! var hennes kommentar på det hela och det är ju precis vad det är.

IMG_6141.JPG

Efter att lämnat älsklingen hemma sprang jag ut och tog ett extra varv själv också och tänkte att det här kan ju bli en riktigt trevlig vana – springmys med min stora lilla älskling och sen lite extra träning för mig. Och trots, eller kanske tackvare, uppvärmningen med E så gick mitt egna varv riktigt fort utan att jag riktigt satsade på det. Självklart blev jag lite peppad och sugen att hålla i tiden när jag såg att det gick fort men jag var ändå i bekämlighetszonen (fast jag skulle nog inte kunna öka tempot så mycket även om jag pressade mig). Nytt säsongsbästa på tempot på mitt egna varv och jag är tacksam även om jag inte förstår hur jag kan springa då här fort så här tung och otränad.

IMG_6142.JPG

Det är helg och det betyder att jag får en chans att springa i dagsljus och då passar jag förstås på att springa spåret – när risken att stöta på vildsvin är minimal. Och så älskar jag spåret med sina backar upp och ner som det känns jag kan varje millimeter av. Iallafall varje centimeter. Nu när jag kör rehab låter jag kroppen styra tempo och distans, om den inte beter sig alltför mycket som en ko på grönbete – då försöker jag lugna ner mig. Tanken var att ett mellanmjölkspass i vanliga distansen och det var precis vad kroppen ville. Den ville pinna på lite men inte mycket och när jag kom hem kände jag mig alldeles lagom trött.

Jag verkar vara inne i nån springzon nu för det blev åter igen en ganska bra tid, säsongsbästa på just den här rundan, och jag känner att jag springer fort för att vara så otränad. Jag menar, jag har inte löptränat knappt alls på flera år och nästan ingen träning alls sen liten föddes. Hur snabbt kan det gå sen när jag gått ner alla extra kilona igen och tränat upp kondis och styrka igen? Sista året jag sprang började jag bli långsammare troligtvis av all överträning och jag hoppas, hoppas att allt vänder åt rätt håll nu. Fast viktigast är förstås att vara hel och kunna springa alls.

IMG_6093.JPG

Asfalten och jag

Publicerat: 2014-09-25 i Löpning, Träning

De flesta av mina löptillfällen sker när det redan har börjat skymma och efter att konstaterat att en bit av min väg till spåret inte är upplyst och diverse händelser i spåret (som att traktens vildsvinsflock tydligen genar genom spåret) kändes det som det var dags att återupptäcka en av mina gamla asfaltsrundor.

I måndags drog jag ut och tänkte att jag borde springa rundan som är strax under 5 km (eftersom jag ju borde springa kortare än min vanliga runda som är strax under 7 km) men suktade innerst inne efter den vanliga distansen. Jag var trött och tung och hörlurarna till musikspelaren la av så det blev ett pass i bekvämlighetszonen. När jag nästan var hemma igen kände jag att jag springer liiite till, bara till nästa övergångsställe, å till nästa, å till nästa och tillslut var det lika långt att springa tillbaka hem som att springa klart det påbörjade andra varvet så såklart sprang jag vidare. Fast jag inte borde. I sista nedförsbacken fick jag känningar i höften och istället för att gå de sista kilometrarna hem så kompenserade jag tills backen tog slut (vilket eg är dumt men funkade), sen var det bara uppför och plan mark kvar och då kändes inget.
Det var så jävla underbart och det kändes som jag lätt skulle kunna springa ett varv till (fast det vore förstås skitdumt) och det är en fantastisk känsla.
Och rundan var inte så tråkig som jag intalat mig och den där 800 m långa backen inte så jobbig heller! En jävligt nöjd Bettan alltså!

IMG_6064.JPG

Igår (onsdags) drog jag ut igen. Nu kände jag att jag måste tänka på höften och lovade mig själv att göra mitt bästa att bara springa ett varv, allra mest 7 km om jag inte kunde låta bli. Jag kände mig ganska pigg i kroppen men ändå kändes det så tungt, skulle det bli en riktigt långsam runda, skulle jag tom kanske känna för att… kan knappt skriva det… GÅ?
Fast så sneglade jag på klockan och sprang jag inte ganska snabbt? Sprang vidare och tittade igen, jo, det gick nog hyfsat fort. Hm. Och ju längre jag sprang ju högre tempo påstod klockan jag höll. Jag pressade inte utan lät benen och de hela lurarna till musikspelaren sätta tempot men visst blev jag peppad när jag kollade på klockan och hade den visat ett riktigt lågt tempo hade jag säker låtit benen glida in i bekvämlighetszonen men nu blev det mer en pepp, det är klart det ska kännas lite när man springer fort!

Kom hem supertaggad, kollade klockan och fasiken vad fort det hade gått! Jag menar, det har inte ens gått 3 månader sen jag började kämpa för att kunna springa alls och jag har inte löptränat regelbundet på 3 år och så mycket snabbare var jag inte då när jag sprang mest hela tiden.
Ni hör hur jävla nöjd jag är! Löpning, det är livet!

IMG_6071.JPG