Arkiv för februari, 2012

Under nattningsförfarandet, då det vilda barnet ska lugnas, hittar vi alltid på aktiviteter för att hon ska komma ner i varv för att kunna somna gott: jaga henne med dammsugaren, packa ner henne i en av resväskorna och dra runt henne i huset, kittlingsfest och brottningsmatcher. Ingen kan påstå att vi som föräldrar inte anstränger oss till vårt yttersta.

Annonser

Emelie får lite popcorn på fredagskvällen och smular ner hela mattan. Dammsugarn dras fram och det hela slutar med att bl a min mage dammsugs.

Varför blir det alltid så här i vårt hem?

Mer choklad

Publicerat: 2012-02-24 i Vardagsbetraktelser

Det är lite synd om mig för jag har godisförbud. Eller ja, visst godis får jag ju äta men inte mina favoriter. Och sen kanske det var jag som bestämde det där förbudet. Ialf så köpte jag Fazer Salmiak idag för det omfattas inte av mitt uppehåll. Eller jo, det gjorde det men jag gjorde ett undantag förra veckan för Plopp Lakrits och så ändrade jag reglerna efter det.

Innan vi går in på själva recensionen måste jag skriva att jag ÄLSKAR saltlakrits och jag har inte ätit saltlakrits (förutom försöken i choklad förra veckan) på tre månader och kan möjligtvis vara lite färgad av det.

Tofee delen (jag litar på Linda här att det är det som det kallas för då jag själv är lite… aningslös) var ganska fast till skillnad från i ploppen där den var lite rinnig, eller ialf mindre fast. Positivt, tror jag, för man blir inte ofrivilligt kladdig om man är lite desperat och bryter bitarna hur som helst. Smaken var samma som i ploppen, god, möjligtvis lite mindre smak men jag tror det mest beror på att när jag smakade ploppen förra veckan hade jag alltså varit lakritsfri i 2,5 månader.
Det känns som det smakade lite mer mjölkchoklad av Fazern än Ploppen vilket nog är negativt eftersom jag inte gillar mjölkchoklad men i det här fallet så brydde jag mig inte, det känns mer som en konsistensfråga, mer tuggmotstånd i Fazern. Hur som, en 100g kaka tog slut alldeles för fort och jag kommer köpa den igen om jag inte är sugen på något rinnigare.

Nu tröst av mina vänner Ben och Jerry.

Suffer it!

Publicerat: 2012-02-22 i Ben, Core, Mage, Rumpa, Rygg, Träning och hälsa

Man får stå ut med saker om man läser på den här bloggen men hey, det är frivilligt. En av sakerna är kanske lite för detaljerade träningsbeskrivningar men jag har ingen träningsdagbok så bloggen får agera dagbok även för träningen.

 

Tisdag

Kände mig ännu lite mer krasslig med hosta och snörvlig näsa och lite sveda i halsen men kroppen kändes ändå lätt och stark så jag bestämde mig för att ta mig till gymmet ändå och känna efter där istället för i sängen hemma. Provade på cykeln igen, 2 låtar som sist med lite lägre motstånd men högre frekvens och det kändes bra, lite nyfiken på att köra lite hårt på cykeln men då vill jag känna mig lite friskare först.

Träna eller inte träna när man är sjuk? Jag tränar ofta när jag är ”sjuk” men jag har väldigt bra koll på vad min kropp pallar när jag är frisk och när jag lyssnar på kroppen så säger den tydligt åt mig om jag kan träna eller inte och jag känner att jag kan lita på det. Vet man inte sina gränser eller inte förstår vad kroppen säger ska man vara försiktig med att träna när man inte känner sig frisk men… om man är för sjuk för att träna hela vintern så lurar man antingen sig själv eller är i ett reellt behov att träffa en läkare.

Fyllde på med lite styrka, 2 set av allt:

  • Rowing torso 15 rep, 15+ kg
  • Dips på bänk och m boll, 15 rep
  • Bicepscurl m hantlar 15/20 rep med 7/6 kgs
  • Latsdrag 15 rep 35/30 kg
  • Situps i bänk 20 rep m 10 kg
  • nåt mer som jag glömt

 

Onsdag

Känner inte riktigt att jag hinner träna så mycket som jag vill. Det känner jag iofs alltid men just nu känns det som jag verkligen får prioritera nere på gymmet för jag har alltid en tid att passa och lite för kort tid att träna på. Å andra sidan försöker jag få in fler pass istället för just nu behöver jag verkligen avbrottet och energin träningen ger. Det är lite trist att lämna gymmet när jag känner att jag vill träna lika länge till men å andra sidan så är jag alltid sugen på att ta mig tillbaka till gymmet och göra det där som jag inte hann sist.

Jag kör ganska mycket samma övningar just nu men med lite små variationer. Dels för att det är mycket övningar som tränar många muskler samtidigt (tidseffektivt och mer funktionellt då musklerna måste samarbeta) och dels för att de sitter så i ryggmärgen så jag inte behöver fundera på vad ska jag träna om jag vill träna ex ben. Lite trist på sätt och vis men samtidigt så lär jag mig komma på nya små variationer och blir bättre på tekniken och att verkligen känna vart övningen tar.

Sket i uppvärmning och hoppade direkt på övningarna eftersom tiden var knapp, 2 set av allt:

  • Benpress, horisontell 15 rep, 90 kg
  • Benpress, horisontell, insida lår 15 rep 80 kg
  • Knäböj, smala, 20 rep m styrkestång mellan + 10 kg
  • Ryggresningar, rullande, 14/12 rep m 18 kg hantel
  • Plankan i TRX med indrag av knän på sidan av kroppen 20 rep

Imorrn, överdel rygg, axlar och armar igen?

The Big Picture

Publicerat: 2012-02-22 i Vardagsbetraktelser

Läser hos The Beast om Genusdebatten och slås igen av vad jag tycker är vår tendens att snöa in på fel saker (inte Bjässen alltså utan debatten). Är det rosa kläder och avsaknaden av ”hen” som är orsaken till att kvinnor som regel har lägre lön än män, att en del män slår sina fruar och att en del fruar finner sig i det? Knappast va.

Låt barnen klä sig i och leka med vad de vill. Lär dem att vi är alla i grund och botten ganska lika men att vi har olikheter; mellan kön, åldrar, nationaliteter, religioner och mellan två utifrån sett lika individer. Lär ungarna att de duger som de är, oavsett om de är en i massan eller någon som sticker ut. Lär barnen att älska och stå upp inte bara för sina vänner utan också för sig själva.

Varför tvinga på en liten pojke rosa klänning till dagis ”för sakens skull” idag istället för att ge en annan pojke tryggheten att som vuxen kliva in i styrelserummet i en rosa klänning på eget initiativ, inte för någon saks skull utan för att han vill?
Kanske för att det är enklare att tvinga ett litet barn att leva efter våra värderingar och principer än att leva efter dem själva. Kanske för att det är enklare än att föregå med gott exempel, att älska och vara nöjd med sig själv. Vad vet jag?

En kompis länkar till inlägget När du skäller på mig mamma är det svårt för mig att älska mig själv. Jag läser och känner igen mig och det där dåliga samvetet som alltid dyker upp när jag vet att jag rytit till för att jag inte har lagt mig i tid, stressat på jobbet eller liknande gör sig påmint. Våra kära, kanske speciellt barnen, får ta oförtjänt mycket skit. Jag kan inte annat än erkänna att jag också önskade att jag bara använde den arga rösten när det faktiskt är befogat men… vad ska jag säga, jag är mänsklig, begår fel och ilska är en av känslorna som vi begåvats med.

Jag tycker inte att vi ska skrika åt våra barn för att vi är stressade och inte kan hantera att de agerar som barn ofta gör, ologiskt och disträ och ibland som om de levde i en helt annan värld eller hade IQ som en fiskmås men samtidigt som vi övar oss på att finna vårt lugn och hantera saker på ett bättre sätt så behöver vi också bli bättre på att förlåta oss själva och att prata med våra barn om känslor, det är okej att bli arg.

Jag brukar säga till Emelie att vad hon än känner så har hon rätt att känna så, man kan inte känna fel, däremot är det inte ok att bete sig hur som helst för att man exempelvis är arg. Vi pratar också om att göra fel, att alla gör fel ibland och att det också är okej, bara man försöker göra rätt, säger förlåt och försöker rätta till om man gjort fel.
Jag vet att jag sårat min dotter när jag skrikit och jag önskar att det inte var så men jag är övertygad om att om jag ber om ursäkt och vi pratar om skälet till mitt beteende och vad som egentligen hände och jag resten av tiden med ord och handlingar visar hur mycket jag älskar henne och hur viktig hon är för mig så ger enstaka hårda ord inga men för livet, de blir till blåmärken som snabbt bleknar bort.
Jag tror det är viktigt att vi lär våra barn att alla känslor, även ilska är okej, hur ska de annars lära sig att hantera sin egna?

Jag träffade inte nån kompis idag, ännu mindre kallade jag nån för tjock. Faktiskt har jag aldrig sagt till någon att denne är tjock, att den borde tänka mer på vad de äter eller anmärkt på hur lite de tränar. Aldrig kommenterat portionsstorlekar eller intag av skräp. Däremot har jag försökt att uppmuntra och peppa när folk på eget bevåg sagt att de vill börja träna eller kanske dra ner på mängden godis. Faktiskt har jag varit lite feg och inte uppmuntrat så jättemycket för jag är rädd att säga fel och oavsiktligt såra. Jag bryr mig faktiskt inte om hur andra ser ut. Jag bryr mig om hur de mår men hälsa och välmående kan inte mätas enkom i centrimetrar eller kilon.

Hade mitt förra inlägg varit sant så hade nog de flesta av er tyckt att jag var taskig, jag är ganska säker på det men rätta mig gärna om jag har fel. Däremot är det tydligen helt okej att säga ”Meeeeeeeeeeeeeeeen, guuuuuuuud, vad SMAL du är. Äter du verkligen ordentligt? Du tycker inte att du tränar lite för MYCKET? Du är FÖR smal.” Det är också helt okej att tjata och truga om jag tackar nej till fika, att kommentera saker som ”Vad oväntat att just du tackade nej!”. Även om jag berättar att jag har vräkt i mig bacon- och äggfrukost, McDonalds till lunch, ska äta pizza till middag och har hoppat över träningen så får jag skeptiska blickar och får höra ”Men du brukar ju…”.

Jag tycker inte det är okej. Jag är inte ens så smal och även om jag var det, är det okej då?
För det mesta har jag storlek 36, det är förvisso small men för drygt 15 år sen vill jag minnas att 36-38 faktiskt var medium.
Räknar vi BMI ligger jag just nu på 21-21,5 vilket är väl inom normalspannet 18,5-25. ”Men du tränar ju så mycket, du har såå mycket muskler som väger.”
Nej, såå mycket muskler har jag inte, men visst jag har lagt på mig flera kilo muskler sista åren. Vi kan titta på fettprocenten, jag har fått den uppmätt, den är drygt 23 %. Herregud, så lite! Nej, just det, idealfettprocent för en kvinna brukar man säga ligger mellan 19-23 %.
”Men vikten och centimetrarna säger inte allt.” Väntade på att få höra det. Nä, det säger inte allt. Men trots att jag sover ganska mycket mindre än de flesta jag känner (ca 5 tim/natt), jobbar heltid med ett jobb som ställer höga krav på mig, som de flesta nog skulle anse är rätt stressigt, trots att jag har ett småbarn och har en del privata åtaganden som tar tid, ”trots” att jag lägger så mycket tid på träning så tycks jag ändå vara bland de piggare jag känner. Vid alla hälsoundersökningar har jag i princip perfekta värden. Jag springer längre och snabbare än de flesta och det är också ett tecken på att jag mår bra.  Jag tränar för att det får mig att må bra, för att jag tycker det är kul. Jag äter normalt, jag späker mig inte. Igår fick jag i mig nästan två semlor, min egen och familjens rester, för det smakade så gott och jag har inget dåligt samvete eller problem med det. Jag njöt.

Jag mår bra, fysiskt och psykiskt. Varför måste jag försvara att jag har en hälsosam kropp? Varför måste jag försvara när jag väljer bort sånt som faktiskt de flesta är ense om är ohälsosamt?
Faktiskt så får jag så många kommentarer att jag ibland börjar undra om jag har fått en skev självbild, ”jag kanske är för smal, jag bara inte ser det?”, ”men vågen visar ju samma vikt som förut, en normal vikt, eller kan jag lura mig själv så – visar vågen egentligen nåt annat?” men jag har ingen skev bild av mig själv. Pratar jag med nära vänner så förstår de inte heller dessa kommentarer, ”Du ser vältränad ut men mer än så är det inte”.
Och när jag visar upp nya kläder som jag känner mig fin i så vill jag precis som nån med några extra trivselkilon inte höra kommentarer om min vikt eller vanor och kan man inte säga något snällt så behöver man väl i alla fall inte säga något taskigt.