Arkiv för april, 2012

Emelie här om dan: ”Mamma, när tror du att du kan springa igen?”
”Lite kan jag springa nu men när jag kan springa så där långt igen, det vet jag inte. Varför undrar du?”
”Jo, jag vill springa det där loppet igen och då kanske jag vill att du ska springa med mig.”

Veckans träning, v 17

Publicerat: 2012-04-29 i Träning

Nåt som löpförbudet har lärt mig är att ta saker lite mer för vad de är och att en omplanering är en omplanering och inte ett misslyckande. Eller ja, det har jag väl alltid vetat men jag har inte riktigt tagit det till mig känslomässigt förrän nu. Jag kanske inte heller ska ge löpförbudet allt credd, det har faktiskt varit allmänt jävla mycket och jobbigt i mitt liv i ett tag, det kan också hjälpt mig att chilla lite mer i min inställning.

Veckans träning blev då inte som jag hade tänkt den innan men jag har haft kul och den har lämnat mig med ett sug efter mer.

Måndag: 1,5 h löpskolning + ca 2,5 km jogg till jobbet

Tisdag: ofrivillig vila

Onsdag: corepass på jobbet

Torsdag: 2,5 km löpning m fokus på teknik + styrkepass

Fredag: styrkepass m Johan (PT)

Lördag: vila

Söndag: 5 km löpning m fokus på teknik + litet styrkepass

När solen skiner

Publicerat: 2012-04-29 i Löpning, Träning

Det är plågsamt att vara löpare ibland. När jag skriver det tänker jag inte på att springa flera asfaltsmil i sträck eller korta sträckor i ett tempo som får en att undra över om man håller på att ge sig själv en hjärtinfarkt, jag tänker på dagarna när solen skiner och förutsättningarna för löpning är perfekta och det står VILA med stora bokstäver tvärs över hela kalendern. Vila. Ack så nödvändigt. Ack så tråkigt.

Det har stått vila länge i min kalender och det är svårt men jag försöker påminna mig själv hur jag hamnade här, genom att inte vila när jag borde och att vägen tillbaka måste ske på små 30-vägar förbi skolor och hem istället för direkt upp på motorvägen med sikte på Autobahn. Jag försöker ta tillfället i akt att använda den lilla löptiden jag får till att skola om min löpstil, inte bara för att mina barfotaskor lockar utan för att jag faktiskt funktionellt springer fel, det ger på något sätt ett syfte med att springa 2 km som annars nästan känns som ett hån mot min löparsjäl.

Idag sken solen. Egentligen hade jag inga löppass kvar den här veckan men behovet av att springa var så starkt, inte för att frigöra spänningar och springa ifrån stress utan enbart för den själsliga njutningen. Även om träningsvärken fanns där i några musker så kändes kroppen överlag utvilad och ingen dålig smärta fanns någonstans. Jag gav mig ut för att njuta och fokusera på teknik i ett långsamt tempo med inställningen att minst trötthet, smärta eller tecken på att något var fel skulle leda till en promenad hem.

Jag sprang och kände efter. Vad händer om jag lyfter knäna lite högre eller vinklar foten åt ena eller andra hållet, vilka muskler används och hur känns det? Så kom backarna. Jag tror jag älskar backar.
Spåret tog slut men jag var inte riktigt redo att springa hem, jag var på väg ner för den värsta backen och visste att jag fortfarande låg under de 5 km som jag satt upp som max så jag gjorde det enda logiska, jag vände och sprang upp för backen igen. 🙂 Som en dröm som går i uppfyllelse.
När jag kom upp för krönet kände jag att jag vill göra det igen, och igen, och igen men 5 km är 5 km och jag sprang hem. Lika bra det eftersom några ovana muskler började bli trötta och det blev svårare och svårare att behålla tekniken.

Väl hemma kollade jag klockan och jo minsann, 5 km (och kanske några hundra meter då) i 5:42 tempo. Kanske lite fortare än enligt plan (6:00 tempo) men jag visste att den inte skulle gå att hålla så fort jag kom till första backen.
Stretch, armhävningar och så lite överkroppsstyrka för vänstersidan (som jag är mycket svagare på). Hantelrodd, triceps kick-back och biceps curl. Länge stod jag kvar på uteplatsen och drömde om att ge mig ut att springa igen innan jag till slut lyckades ta mig in i köket för att göra lunch.

Till pappa

Publicerat: 2012-04-27 i Vardagsbetraktelser

Har kollat hur jag får lämna in datorn på garanti fast jag slarvat bort kvittot!

Sitter och säkerhetskopierar hårddisken till den externa.

Planerar att lämna in dator de närmsta dagarna.

Jaha, ja, hur känns det idag då? Det känns faktiskt fortfarande bra, några muskler som fick sig en genomgång igår känns… misshandlade men det var förväntat. Jag är mycket mer medveten om de spänningar som finns kvar i kroppen, stelheten i nackmusklerna och käken som känns som den tillhör en väldigt envis grävling, nästan så jag tror jag skulle vinna en bite-off med en schäfer.
En av musklerna som är väldigt ömma är vänster vad, vi får se hur det går att springa men planen är 2 km löpskola i barfotaskorna, kanske lite core och sen massor med stretchning.

Corepasset igår? Nix, känner inget förutom stelheten i nacken som fortfarande inte gett med sig.

Efter MÅNGA korkade beslut från min sida hade jag idag en tid med Helene som bl a är kinesiolog (kinesiologi = vetenskap om människans rörelser, läs mer här) för att försöka reda ut problemen jag skapat. Kort sammanfattat så är tydligen hela jag ett problem ;-). Nej då, men många saker var det som Helene fick fixa och få av dem kan beskrivas som sköna. Alltså, jag är smärttålig, jag kan ta stryk men jäklar i helvete vad ont några grejer gjorde. Vet inte vad som var värst men topp 3 var helt klart tryckmassage (eller vad man nu ska kalla det) av;

  • käkens muskler från insidan av munnen (bet you haven’t tried that!)
  • den delen av höftböjaren som är fäst liksom bakom magen
  • min ömma rumpa

Lovar att jag fick användning av den där profylaxandningen från förlossningen och vid ett tillfälle var jag så nära att säga att det fick vara nog, att jag inte pallade mycket mer men precis då slutade hon.

Helt sjukt, men för varje sak hon gjorde kände jag ju hur smärta och stelhet försvann och ersattes med rörlighet och energi och styrka och när jag gick därifrån kände jag mig nästan som en ny människa. Eller i allafall som en människa som fått en ny underkropp. Helt plötsligt var mina hälar tillbaka och jag stod stadigt och var längre och hade hållning som en… ja, inte som träsktrollet som jag brukar se ut som och jag hade energi och var glad och jag vet inget slut på det hela.

Och så förberedde jag mig för svaret som jag var rädd för och tog mod till mig och frågade om jag fick springa ”Inte idag, men imorrn ska nog gå bra.” Yii-ha-facking-do. Men jag ska ta det lugnt. Jag ska springa lite, lite, lite och långsamt, långsamt och verkligen känna efter. Jag vill springa hela livet och med det i åtanke klarar jag att springa lite nu för att kunna springa mycket sen. Gissa vad mina lunchplaner är imorrn! 😀

Lunch-core

Publicerat: 2012-04-25 i Core, Träning

Trillade ner på gymmet idag för att prova corepasset på lunchen. Gillar att träna core och alla jag pratat med på jobbet som går på passet är lyriska, kanske inte en optimal uppladdning om jag tänker efter. Särskilt inte eftersom många av dem inte tränar så mycket och kanske inte riktigt har samma referensramar som jag. Jag tyckte passet var så där.

De flesta övningarna var jobbiga och kan göras jobbigare när jag hittat in i passet men det var lite samma problem som på pilatespasset, svårt att se och höra vad instruktören gjorde och det kändes inte helt klart när vi skulle lämna en övning för att gå över till nästa och vilken den var. När jag kommit på vilka 3 övningar som kombinerades så körde vi tydligen olika antal repetitioner per set vilket gjorde att jag stor del av tiden fick koncentera mig på att försöka se vad instruktören gjorde och fick jäkligt ont i nacken av att vrida huvudet åt fel håll. Jag ska prova passet minst en gång till men jag vet inte om det blir mer än så. 40 min träning och jag blev inte svettig, det känns… slösigt med tid. Alltså, om tiden ägnas åt avkoppling kan det vara värt det men det var inte avkoppling. Och man kan träna styrka utan att bli särskilt svettig men jag tror att jag kan få i princip samma coreträning invävd i min vanliga träning och träna fler muskelgrupper och lite kondition samtidigt så…
Men hey, man vet aldrig, nästa gång kanske det känns roligare och vem vet, jag kanske vaknar upp med dödens träningsvärk imorrn?