Arkiv för augusti, 2012

Jobbade idag och det gick bra för jag hade inte en massa möten utan bara en föreläsning (som tyvärr var värdelös), ett roligt friskvårdsmöte (är ansvarig på avdelningen) och sen en mejllåda som jag prioriterade att försöka igenom (gick åt skogen). Ringde hem för att kolla om jag kunde ta bilen och R hälsade att han skulle fixa all handling och hämta på fritids och kärleken svällde lite ytterligare.

När jag sen kom hem och snöt mig svär jag på att min högra trumhinna blåstes upp som en varmluftsballong, svävade ut ur mitt huvud och svepte sig runt det som en alldeles för tajt mössa. Helt sjukt var det och jag tappade nästan balansen helt, blev galet yr och illamående. Lyckades tryckutjämna tillräckligt för att balansera bort till medicinskåpet och nässprayen och efter en stund sögs trumhinnan tillbaka in i örat.

Efter den incidenten bara forsar det ur min näsa. Fruktansvärt irriterande eftersom jag bestämt mig för att vara frisk imorrn. Solidariska som de är så bestämde sig även halsmandlarna för att svullna upp och börja ömma. Such dramaqueens! Hela kroppen vill tydligen bli ömkad innan den här pjäsen tar slut.

20120831-191958.jpg
Stackars mig!

Annonser

20120831-185908.jpg
Dumma hyllplan! Ja, iallafall tills för en stund sen. Nu har jag skruvat i några lådor (som rymmer så mycket mer än dumma hyllplan), flyttat ner 2/3 av sakerna från överskåpet och ändå får nästan allt som redan fanns där plats. Och så blir det så mycket lättare att se vad och komma åt det som finns.
20120831-190020.jpg
I rättvisans namn var jag ju sen tvungen att sätta in flingorna och müslin i överskåpet där smulan själv når det så hon slipper balansera på tå på en stol för att nå det (som hon fick när det stod i skåpet över kylen).
20120831-190335.jpg
Nu ska jag gå in på IKEAs hemsida för som ni ser finns det lite dött utrymme i det där överskåpet som kan effektiviseras.

Sötast

Publicerat: 2012-08-31 i Vardagsbetraktelser

Smulan (vänster) och bästis blir fotade på skolgården.

20120831-185122.jpg
Det är så här man ska må när man går i skolan!

Sjuk

Publicerat: 2012-08-29 i Vardagsbetraktelser, Välmående

Hemma sjuk. Fick känningar på fredag. Huvudvärk och feber på lördag. Öron- och halsont tillkom på söndagen på bekostnad av en inställd triathlondebut. Idag är jag hemma från jobbet för tredje dan. Känns skitkonstigt för jag känner mig inte så sjuk, jag har inte ont i huvudet, ont i halsen, mycket feber osv men jag är helt slut. Måndag och tisdag hade jag en sjuk odåga hemma också och varvade då att ta hand om henne med att halvsova på soffan. Idag var en lyxdag. Ensam hemma. Sov tills jag kände att jag var klar (förutom smulans mardröm mitt i natten och när R och E steg upp då). Rörde mig bara från soffan för att stoppa i mig mat. Skönt för jag behövde inte ligga på soffan och halvsova då utan kunde sitta och och hålla koncentrationen igenom en hel film. Men det fick mig att tänka.

Jag tänkte tillbaka på de gånger då jag verkligen känt mig riktigt sjuk. Jag kom genast på några tillfällen och fy vad jag mådde då. Låg jag hemma i soffan då också? Nä, jag var på jobbet. Och jag har inte sniglat mig igenom dagarna då heller, nä, full kareta. Jag tänker, om jag börjar lyssna lite mer på min kropp när den verkligen behöver det, hur pigg, stark, galet borde den då inte kunna prestera när den är på topp sen? När backup energin inte förbrukas när jag borde vila utan kan användas som en extra motor när jag verkligen behöver den.

Lunch

Publicerat: 2012-08-29 i Mat

20120829-142026.jpg

Publicerat: 2012-08-26 i Vardagsbetraktelser

Spenderat nästan hela dagen i soffan vilandes. När jag vinglat upp för att äta och dylikt har jag kikat ut på det här.

20120826-193826.jpg

Jag har inte kunnat med att ta ned den. Bara tanken har fått mig alldeles känslosam och jag tänkte ”glömma” det så R fick ta ned den innan han åker till jobbet imorrn. Så frågade han just det vid middagen ”Tror du att jag behöver den där imorrn?” och jag insåg att jag var lite larvig. Precis när jag tänkte be honom göra det åt mig så jag slapp vaknade jag till liv, den är bara en cykel och det var bara ett lopp. Otur men det finns fler tillfällen. Så jag spände loss cykeln och satte in den i garaget och that’s that.

Det känns som mitt älskade husdjur dött och jag vill bara gråta. Och det är inte för jag är så träningsstörd som folk säger ibland. Det är för att den här tävlingen har gått från extrem ångest till nöje, för att den tvingade mig att inse saker om mig själv och förstå hur jag kan hantera dem. Det betyder mycket för mig och jag skulle avsluta allt med en medalj och en skvätt glädjetårar.

Vill springa ut och springa det hårdaste jag kan, stanna vid nån sten i skogen och låta tårarna forsa och läka sorgen men nä, just det, ingen träning.

Och jag vet ju inte ens om jag skulle fått en medalj men tanken att ha gjort det med bara glädje i kroppen.