Arkiv för januari, 2012

Doing it my way

Publicerat: 2012-01-31 i Vardagsbetraktelser

Drömde i natt vidare på gårdagens frustrationer. Vaknar på dåligt humör men tänker att det här ska inte få prägla min dag, jag kanske inte kan sluta bry mig men jag måste kunna ta mig ur ekvationen på annat sätt.

Stirrar på en tom mall. Jag kanske inte kan styra saker som jag borde kunna styra men om jag struntar i vad jag borde göra och fokuserar på vad jag vill göra, vad finns för möjligheter då?

Där och då öppnas en helt ny mycket mer spännande värld. Jag vill och jag vill och jag vill. Nu återstår att se om jag får men jag tror mina chanser är goda.
Och det där jag borde det kanske kan bli nån annans problem eller möjlighet?

Dagens höjdpunkt 2

Publicerat: 2012-01-30 i Vardagsbetraktelser

Drog hem med en puls som om jag försökt persa på 100 m eller nåt upprepade gånger. Frustrerad, irriterad och arg. Det var en händelse som störde mig, en händelse som var av samma karaktär som de händelser som stört mig det sista året eller så och all gammal irritation och allt bubblade upp. Det var av typen att är något värt att göra så är det värt att göra bra, om det inte är värt att göra så kan man skita i det helt, inga jäkla halvmesyrer som bara tar tid och energi och som provats om och om igen utan att leda till nåt.

Hämtade smulan på skolan och även om pulsen fortfarande var i topp så slutade jag i allafall att aktivt tänka på allt som stör mig. Kommer innanför dörren och R behöver prata av sig om alla grejer han fixat med idag. Vi sätter oss ner och min puls sjunker. Snart sitter jag och blinkar och gnuggar mig i ögonen för att jag blivit så avslappnad att jag känner hur trött jag är.
Det finns inget bättre än att komma hem och känna att det här, det är mitt hem, min borg, här bestämmer jag och kan forma mitt liv så som jag vill ha det, här finns människorna som jag älskar mest och som gör mig lycklig, människorna som jag helst spenderar min tid med.

There’s no place like home.

Dagens höjdpunk 1

Publicerat: 2012-01-30 i Löpning, Träning och hälsa

Provade löpbandet lite försiktigt idag och det gick ganska bra. Hade lite ont redan innan men efter 1,5-2,0 km så minskade faktiskt smärtan. Till och med svullnaden i armarna gick ned något. Det märktes att jag haft 2 vilodagar för kroppen var pigg som tusan och 5 km i 5 tempo kändes som en lätt jogg. Funderade lite på om jag skulle försöka få till milen eller om jag skulle springa lite kortare och springa fler dagar istället. Strax efter 5 km bestämde kroppen åt mig då den signalerade med en aning ökning av smärtan och då la jag av direkt.

Körde lite styrka med målet att inte trötta ut benen för mycket (tänker prova springa nån kilometer imorrn igen)och  att inte träna armarna direkt. Det blev:

  • Plankan med indrag (på bänk och boll), 1 set m 25 rep och set nr 2 m 20
  • Knäböj med hopp 2 set m 20 rep
  • Situps i ribbstol 2 set m 25 rep
  • Rullanderyggresningar i snedbänk 2 set m 10+5 rep (m/u 16 kg hantel)
  • Breda knäböj m utvinklade fötter & lilla styrkestången (12-13 kg?) 2 set m 30 rep
  • Situps i nedbänk 2 set m 15 rep (5 rak + 5 sneda åt vardera håll)

Det var så skönt och träna och jag längtar till nästa pass!

Vågen

Publicerat: 2012-01-30 i Träning och hälsa, Vardagsbetraktelser

Vägde mig imorse, 57,3 kg. Vågen och jag har ju varit lite oense ett tag så jag har inte brytt mig om den och därmed glömt bort vad jag vägde förra veckan.

När jag skulle börja deffa hade jag en målvikt på 55-55,5 kg i tankarna. Tänkte att det inte var orimligt kilomässigt och att jag då borde ha den kroppen som egentligen var målet.
Eftersom nästan inget hänt på vågen trots massivt energiunderskott så känns det inte så troligt att det kommer försvinna 2 kg fram till Mexico, inte om kroppen fortsätter så här. Däremot ser min kropp ut ungefär som jag tänkt mig vid målvikten. Jag fattar inte riktigt. Kroppsfett har försvunnit. Det ser inte ut som jag har ersatt det med vatten eftersom musklerna är ganska mycket mer definierade. Jag kan inte ha lagt på mig allt som jag borde gått ner i muskler för inte ens Arnold byggde ett kilo muskler i veckan under sin storhetstid.

Que?

Jag vet inte jag, med tanke på vad jag tycker om religion så låter det inte som en god idé. Eller egentligen har jag inget emot religion överlag, de är de troende jag har problem med, mycket skit som görs i religioners namn, mycket extremer.
Själv behandlar jag nog kroppen som en maskin men jag är lite för slarvig med att se till att kroppen får bästa bränslet och alla servicebesök den behöver.

Nu har jag lyckats paja armarna också. Hade en del träningsvärk i muskelfästena efter de excentriska biscepscurlen igår men jag tyckte inte det var så mycket så jag bar Emelie upp i backen en gång och sprang med tjejerna i släptåg på snowracer bakom mig. Jag tyckte inte att det var så jobbigt och jag gjorde det inte så många gånger men nu har armarna blåst upp och är svullna som fan. Jag får trösta mig med att jag i allafall kan röra dem den här gången.

Och så har jag alltså enkelt satt alla konditionsmaskinerna ur spel på gymmet. Funderar på om jag kanske kan springa lugnt ändå? Tror jag ska prova och se hur det känns och sen ta löpvila tills torsdag då det nog får bli ett långpass igen.

Undrar om min kropp inte är lite irriterad på mig, känns som den har taggarna utåt och blir irriterad för minsta felsteg just nu. Jag tror jag skulle behöva träna lite lättare ett tag och öka kaloriintaget, vi får se hur det blir med det.
Kanske kan jag i allafall försöka peta i mig lite antiinflammatoriska ämnen, både piller och matmässigt.

Efter närakut och akut utan nåt resultat gick jag på ICA all by myself och kunde snöa in på alla hälsohyllor i lugn och ro och där började det konstiga beteendet. Hittade en massa spännande saker men köpte inget. Å, det här låter gott.  Fast inte lika gott som riktig choklad eller… Och inte tillräckligt nyttigt för att kunna ätas vid annat tillfälle.

Sen skulle jag köpa nåt gott onyttigt till mig själv. Å, vitlökscrostini med vitlöksost. Fast jag är ju inte så sugen på det.
Oreos! Nä, inte så sugen på det heller.
Ben & Jerrys! Där har vi det! Fast vilken smak? Inte den, för den köper jag alltid. Och inte den för den är inte god. Och den låter inte god och… nä, ingen lockade riktigt. Jag sa till mig själv att B&J fick vänta till nästa vecka när kanske nån smak låter riktigt god och som jag brukar säga till Emelie, man måste ha nåt att se fram emot också. Mycket konstigt för annars brukar jag typ fylla korgen med allt som låter gott vid första tanken.
Det slutade med en bit Roqueford Socitet men när jag smakade den för en stund sen så, nä, inte så sugen på den heller så den åkte tillbaka i kylen. Men jag hittade en portion chokladmousse från igår, den var inte överdrivet god den heller men den slank ner ändå. Smulan ska snart i säng och sen blir det nog popcorn för jag är sugen på nåt man kan sitta att plocka med.

Jag vet inte men det känns som något konstigt har hänt med mig nu när jag inte har ätit mina vanliga laster på två månader. Jag är inte lika lockad längre och jag tycker att jag har börjat känna smaker tydligare. Popcorn är ju aldrig tillräckligt salta för mig men jag har slutat att salta extra nu och de smakar ändå tillräckligt för min inre saltoman. Och jag har börjat fundera på att utöka min godisfria period ytterligare. Men jag erkänner att det såg riktigt gott ut när jag hällde upp en skål med mina favoritgodisar och en med mina favoritchips till smulan. Samtidigt som jag saknar den där goda smaken på tungan så är det skönt att slippa den övermätta lite illamående känslan efter jag har tryckt i mig alldeles för mycket och den uppstod alldeles för ofta.

Vården alltså

Publicerat: 2012-01-28 i Vardagsbetraktelser

Var på närakuten med sambon som slog armen rejält förra söndagen och bara får mer och mer ont. Ta dubbla ipren och dubbla alvedon och åk till akuten på Danderyd och röntga om du vill kunna använda armen fortsättningsvis i livet säger närakuten. Vi åker lydigt till akuten där de säger ta en alvedon och sluta använda armen tills det går över. ”Va, har du använt armen lite – då får du skylla dig själv att du har ont! Det var dumt gjort!” Och nä, det är inte min tolkning av vad de sa, det är verkligen ett citat.

Och hallå. Hur kan svaren vara så olika? Och nä, vi är inte heller oroliga för att nåt är brutet men när man vaknar av att sambon gnyr och uppenbarligen har ont i sömnen och också vaknar av det så hade det inte suttit fel med något värklindrande som kan ta udden av det hela.

Jag förstår inte. De flesta vi känner har sina skåp fulla med voltaren, coqquilana, oxacand och alla möjliga starka receptbelagda mediciner som de lyckas få hur lätt som helst för mindre krämpor. Själva får vi alltid rådet att ta en alvedon och vila. Okej, vi är verkligen sådana som uthärdar smärtan eller vad det nu är och inte står och gråter och skriker ut vår smärta på läkarmottagningar men måste man spela teater eller bli riktigt, riktigt sjuk innan man får hjälp? Ska det inte räcka att man utförligt beskriver sina symtom och hostar upp en lunga på ett skrivbord måste man bete sig som en hysterisk hypokondriker för att få hjälp?