Arkiv för december, 2014

Julpyssel

Publicerat: 2014-12-24 i Uncategorized

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/b81/25441290/files/2014/12/img_6741.jpg
Minsta pepparkakan

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/b81/25441290/files/2014/12/img_6788.jpg
Jul i simhallen med lussetåg på land och i vatten, uppvisning i konstsim och vattenpolo, lagkapp stora mot små och bombentävling. Och en liten trött tomte.

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/b81/25441290/files/2014/12/img_6852.jpg
Peppisar…

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/b81/25441290/files/2014/12/img_6835.jpg
Solbrända lussebullar…

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/b81/25441290/files/2014/12/img_6834.jpg
bläckfisk med mustasch/mustasch med mustasch/mustasch med byxor

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/b81/25441290/files/2014/12/img_6831.jpg/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/b81/25441290/files/2014/12/img_6851.jpg
Funruns rakt ut i skogen på okända stigar 😁

Kaos eller harmoni

Publicerat: 2014-12-17 i Uncategorized

Skrev nyss till en vän att sista tiden varit ett kaos. Det har hänt så mycket och jag varken orkar eller vill förklara allt här. Så gick några minuter till från sista incidenten och jag började landa. Mitt liv är inte ett kaos. Inte ens ögonblicken jag tänker på har varit kaos. Det har varit ögonblick med utmattning, oro, rädsla, irritation, ilska men nyckelordet i det hela är ögonblick. Större delen av min tid är jag ju tillfreds. Och visst har det varit mycket glädje, kärlek, lycka och tacksamhet på min tallrik också.
Det är lätt att dra ner sig själv i kvicksanden där man sjunker ju mer man fäktas om ögonblicken med kaos (ni vet den där som inte ens var på riktigt), det är svårare att ta ett steg bakåt och se hela bilden.
Varför ägna 99% av tiden till att oroa sig för den där ynka procenten som verkligen är jobbig?
Med det sagt ska jag nu fokusera på lite baklängesgång.

Runday är funday

Publicerat: 2014-12-16 i Uncategorized

Drog ner på gymmet igår men såg inte fram emot att springa. Med sista månadernas akuta sömnbrist och förkylningar har jag knappt orkat köra ens ett par kilometers uppvärmning. Det fanns några schysst låtar på Rs mp3 jag snott och metrarna flög iväg. Satsade på 2 km och första gången jag tittade på displayen så var det bara 700 m kvar. Så jag sprang lite till och lite till. Och efter 3,5 km höjde jag tempot lite. Å lite till. Och så hade jag sprungit 5 km, de sista 500 m riktigt fort och jag var svettig och behagligt trött och träningsendorfinerna rusade runt och spred lycka i kroppen och återigen önskade jag att varje dag kunde vara runday.

No sleep no surrender

Publicerat: 2014-12-16 i Uncategorized

Inte mycket sömn i natt heller. Liten febersjukling grät mycket i sömnen och det bökandes en del. Med nattaktiva barn behöver man inte gå ut och festa – bakfyllan kommer ändå. Bakfull på livet liksom.
Men så blir man hög på livet också, nästan helt utan anledning när man har barn, det räcker att titta på dem när de inte ser. Och lyckan i deras ögon när de sen ser att man sitter halvt i smyg och förälskat stirrar på dem.

Nu håller jag tummarna att tiden går fort till 7:30 då kafét öppnar på jobbet och man kan få tag i lite gott kaffe. Och att illamåendet ger sig då efter lite kaffe och macka.

Betyder det nåt?

Publicerat: 2014-12-15 i Uncategorized

6:05 står 5 kvinnor och väntar på bussen. Vart är männen?

Inte en pigg morgon

Publicerat: 2014-12-15 i Uncategorized

Vaknar återigen av att liten vrider sig och kvider och gnyr, det är en minut kvar tills väckarklockan ringer. Jag väntar ut minuten för liten har precis lagt armarna runt mig och jag har inte sovit en blund. Eller visst, en blund eller två vet jag väl – om inte annat för liten just väckte mig ut en mardröm – men inte de timmar jag behöver.

Hon vaknade precis när vi skulle lägga oss och sambon tyckte vi skulle ta tempen. Själv trodde jag hon bara var så där varm som hon brukar bli i början på natten. Men tempen visar 39 grader och trots Ipren bökar och kvider hon alltså hela natten.
Hade jag varit lite mindre trött hade jag kanske lidigt av dåligt samvete. Både på tävlingen i lördags och lussefirandet igår var hon rosig och satt ovanligt länge i våra knän. Hade hon feber redan då? Eller var hon bara påverkad av värmen i simhallen som vi, jag var ju tom svettig stunder när jag försökte roa henne?

Trots allt skyfflar jag ner träningskläderna i väskan. Vaddå? Jag hade ju redan lagt fram dem igår! Kanske är det inte läge att träna men det är fasiken aldrig läge längre och de dagar jag fick ihop förra veckan mådde jag så mycket bättre.
Vi får se. Klart är att det inte blir något maxpass. Och min älskade mp3 som jag trodde sambon dragit ur sladden på under laddning verkar inte alls oladdad utan död. Fast igår hittade och snodde jag iaf sambons fast eftersom tekniken strulade där med blev det ingen ny musik så jag får hålla tummarna att nån musik jag gillar är med.

Reser mig för att stiga av bussen hemma och panik skakar om mig. Vart är min handväska? Vart är väskan med jobbdatorn?

1. Hade ingen handväska idag – bara träningsväska

2. Lämnade jobbväskan på jobbet där den hör hemma

Paniken släpper men nån diffus oro finns kvar. Vad för annat viktigt kan jag ha glömt? Jag hade väl inga barn med mig?