Arkiv för mars, 2011

Inte orkat skriva på ett tag. Tramsat mig lite med min träning. Märkt att jag tramsat mig och liksom inte orkat skriva om vilken fjant jag är, för:
a) vad spelar det för roll?
b) om du känner mig vet du redan att jag är en fjant!

Hänt saker på sista tiden. Privat och på jobbet. Negativa saker har uppenbarat sig men dubbla negativ blir plus och skit jämnar ut sig liksom.

Åkte på skidresa med en kompis, en fd kollega och två av hennes vänner. Hade så kul. I backen. Utanför backen. Drog i väg och sprang en eftermiddag. Ingen ansträngning i nåt. Bara njöt och hade kul. Det var inte ens så att jag tänkte ”så fungerar inte jag men intressant att förstå andra”, nej, jag skrattade bara och tänkte, ”precis, jag förstår exakt vad du menar”

Det har hänt skit. Jag försöker jogga i en bägare gelatin. Folk mår dåligt. Vänner har tom dött. Man mår dåligt. Vill gräva ner sig i en djup grop och bara försvinna. Men jag kan inte. Jag lever fortfarande. Jag kan inte försvinna. Jag kan inte sluta vara jag, kan inte sluta att försöka lösa problemen. Och när jag står där och funderar ser jag alla runt omkring mig, ni som jag inte känner så bra men som orkar engagera er en bit i mitt liv där vi sitter på bussen på vägen till dagis, er jag känner bättre som påpekar mina brister och låter mig lära av er, ni så verkligen vet vem jag är som säger, sluta noja, så du beter dig som en idiot ibland men vi älskar dig ändå, ni som kanske inte sett alla mina brister men vågar utmana mig med eran syn på lösningen.

Livet är det som händer medan man gör upp andra planer. Mitt liv omfattar så mycket kärlekt och så många fantastiska människor. Visst, ibland har jag lust att strypa er och skrika rakt ut för ni driver mig till vansinne och ja, jag vet, känslan är ömsesidig. Men… vad är alternativet, likgiltighet?
Bättre att bli lite vansinnig, då vill man lösa problemet.

Det finns så många fantastiska människor i mitt liv. På olika platser, på olika plan. Jag önskar att jag hade mer tid. Att lära känna er, att lära mig av er. Att skratta, ha roligt, gråta och kramas. Kanske bli lite mer galen.

Har ni tänkt på hur man kan undra hur andra tänker, vart kommer de ifrån, fattar de inget för att gå till att inse att det är man själv som sitter där med en blankt jävla papper och borde anteckna som fan? Jag har tänkt på det. Jag är bra. Jag är bra som fan. Men det finns andra. Andra som är bättre och andra som är lika bra, men på andra sätt och jag har turen att ha dem i mitt liv.

Finns du där i mitt liv, ja, då är jag ganska säker på att jag är skyldig dig ett tack. Har jag inte sagt det högt så du hör så säger jag det nu, TACK, jag är ganska säker på att jag är skyldig dig det, och är jag det inte nu så lär jag vara det innan du lämnar mitt liv.

Annonser

Varför då?

Publicerat: 2011-03-30 i Okategoriserade

Onsdag idag och jag har inte tränat något hittills den här veckan. Ursäkterna har varit många; trött efter skidresan, kroppen är lite sliten efter skidåkningen, trasigt knä, ont i örat osv osv. Men det verkliga skälet är ett helt annat, jag har kommit in i en svacka och jag har ingen lust. Jag är helt omotiverad att pressa mig till max vilket betyder att intervallerna som jag ska springa blir jävligt jobbiga, att jag inte kommer orka att springa enligt min plan utan istället halkar efter. Ute är snön borta, gruset tom bortsopat på sina ställen – inga ursäkter finns kvar att inte slå mina pers på vilken distans jag än väljer. Allt det här borde motivera mig, att träna hårdare, springa lite snabbare men det gör det inte – istället är jag livrädd.

Vad är mitt problem? Vad har jag att vara rädd för? Om jag bara gav mig ut och sprang skulle jag slippa all den här ångesten. Min hjärna skulle bli rationell igen och jag skulle veta om jag är i mitt livsform eller inte och jag skulle veta att det inte spelar någon större roll.

När jag går till bussen så ser jag honom. Han som haltat till samma buss som jag i månader (eller är det år nu?), han ser inte ut att begrunda sitt haltande i närheten av hur mycket jag nojar för mina rundor och jag funderar åter igen – vad är mitt problem?

Dagens lätta

Publicerat: 2011-03-26 i Okategoriserade

Så, då var dagen lätta runda avklarad också. Eller lätta är fel att säga, det var bitvis ganska tungt, men lugnt var det. Det fantastiska med löpning är att man kan dra ut var som helst och springa, snöra först bara på ett par bra skor. Jag gav mig ut med två mål, springa totalt runt 5 km och att jag skulle hålla mig i bebyggelsen, vore dumt annars med en lättväckt björn i krokarna. Det bar av ner till byn och sedan ner till sjön. Funderade ett slag på att ge mig ut på isen, solen sken och snön gnistrade förföriskt, men jag fegade ur. När klockan visade dryga 2,5 km vände jag om. Hittills hade det varit ganska bekvämt men vägen tillbaka var mest uppför vilket gjorde det tyngre.

Nu lite dusch sen blir det ner och se vad byn har att erbjuda för uteliv inomhus.

Skiddag 2

Publicerat: 2011-03-26 i Okategoriserade

Så då har man prövat på de flesta av Tänndalens ca 50 nedfarter också. Världens före. Ingen off-pist men väl lite opistat vilket nog var dagens roligaste. Nu när känseln börjar komma tillbaka i snetån funderar jag på om man ska ta en liten lätt runda trots allt.

Det var den skiddagen det

Publicerat: 2011-03-25 i Okategoriserade

Alldeles slut i benen efter en hel dags skidåkning. Blir ingen löpning idag. Vem behöver springa intervaller när man kan åka utför? Alla backar utom puckelpisten testade. Om man skulle utgå ifrån hur bra jag åker så skulle jag nog hålla mig i de blåbackarna men nej, jag ska sluta fega och då får man åka brantaste backen även om man inte kan. Medan vi avslutade skidåkningen med ett glas vin i toppstugan så blev en liten kille som åkte off-pist anfallen av en björn. Ja, det var den skiddagen det. Nu till bastun!

Konstigt men bra

Publicerat: 2011-03-24 i Okategoriserade

Det känns lite konstigt. Första gången som jag ensam är borta från familjen så här länge. Det är bara fyra dar som kommer gå fort men ändå. Vad ska man packa? Det är skidresa och tjejresa men inte partypartyresa. Och hur ska jag få plats? Många tankar som snurrat men nu är det packat och klart!

Ingen hemma när jag gick så inga kramar, pussar, hej då, ha så roligt eller jag ringer och säger god natt. Bara ett tyst litet hej då, huset medan jag slog in koden till larmet.
Konstigt också att gå till bussen i en jacka som är alldeles för varm, att lämna Stockholm precis när våren kommit för att åka upp till minusgraderna. Mitt Stockholm. Hej då, vi syns också snart igen.

Men mitt i allt det vemodiga känns det också bra. Det ska bli roligt. Lite spännande. Är det inte ett litet förväntansfullt pirr som känns i magen ändå?

Oroliga tankar

Publicerat: 2011-03-24 i Okategoriserade

Huvudet tänker för mycket idag. Det är oroligt. Tänk om jag missar att packa nåt viktigt – som skidbyxorna? Tänk om jag missar bussen? Tänk om det är kallt och jag fryser när jag ska ut och springa nu? Tänk om jag inte hinner äta lunch innan jag drar. Vad långt det är från skiduthyrningen till backen.

SHUT the fuck UP!

Nu drar jag och springer.