Arkiv för december, 2012

Pannacotta premiär

Publicerat: 2012-12-25 i Mat

Ja, jag har alltså aldrig testat att göra pannacotta själv förrän nu men det var ju bland det enklaste man kan göra. Vaniljpannacotta med lite mixad kiwi på, suveränt!
Lite mindre kiwi nästa gång. Godkänt till och med av R som inte gillar pannacotta. 🙂

20121225-202834.jpg

Annonser

Dagens pepparkakor

Publicerat: 2012-12-22 i Kakor, Mat, Vardagsbetraktelser

Pepparkakshus och minipepparkakor. Jag kan tala om att det inte är lätt att skära små små gubbar när man inte har nån form. Men det går!

20121222-221809.jpg

20121222-221821.jpg

20121222-221832.jpg

20121222-222004.jpg

Dan före dan

Publicerat: 2012-12-22 i Vardagsbetraktelser

Sova ut. Äta långfrukost. Lämna smulan att julpyssla hos mormor och morfar och så lite egentid.

Jag klipper mig för första gången på en evighet.
Klipp av en decimeter eller nåt och klipp upp lite runt ansiktet.
Ska jag klippa en hel decimeter?
Ja. Nåt sånt det blir nog bra.
Då klipper jag en decimeter då?
Ja.
Då klipper jag.
Ja.

Så snabbshopping av hårfärg och lite grejer. Möte R för lite julshopping och en lunch på tu man hand.

Fika med mina föräldrar och så hem för lite eget julpyssel, pepparkakshus och minipepparkakor.

Slänga ihop minipizzor till smulan och toastskagen till oss och så dags att skölja ur hårfärgen. Ingen stress, allt har fått ta sin tid, vad skönt det blir då! Och jag orkar nästan vara vaken normala tider och mår inte längre illa dygnet runt. Det blir dn bra jul det här

Det går fort

Publicerat: 2012-12-22 i Vardagsbetraktelser

När den här skolterminen började kunde Emelie inte läsa. Jag kom precis på henne att läsa Aftonbladet!

Mitt bästa

Publicerat: 2012-12-19 i Vardagsbetraktelser

När vi klätt klart granen utbrister smulan ”Det här är den bästa julen nånsin. Julen är bra och jag ska få en lillasyster eller lillebror och det har hänt många bra saker i år. Det här har varit ett bra år för mig, mitt bästa!”

Ibland är det lätt att vara förälder.

Irrationella känslor

Publicerat: 2012-12-17 i Vardagsbetraktelser

Den här gången mina egna. Jag är med barn men har lite svårt att glädjas åt det. Jag blev överlycklig när jag gjorde testet men sen har lyckan allt mer förbytts mot vardag och rädslor.
Förra gången var jag förstås också rädd men inte på samma sätt och för det mesta så fick rädslan inget riktigt grepp om mig för lyckan var så stor men just nu är det annorlunda.

Det hela är egentligen inte så konstigt om man analyserar sönder det. Jag mår dåligt av graviditeten och byxorna är för små men annars märks den inte så mycket. Jag har ett hektiskt liv att hantera och eftersom jag varit med förr så känner jag inget behov att läsa allt om att vara gravid eller diskutera det med andra. För tillfället är det liksom nåt som bara sköter sig själv som tandborstningen. Det känns som jag inte riktigt förstått det hela än.

Jag ser fram emot när jag kan känna barnet och framförallt när det föds men nu så nojjar jag för mycket. När Emelie och jag ex går hem från skolan och hon springer före och själv går över vägen så ser jag för mitt inre hur hon blir påkörd av en bil och dör. Visst har jag alltid nån inneboende rädsla att nåt kan hända henne men nu känns det som jag har utmanat ödet genom att bli gravid igen.

Det finns ingen människa som förtjänar ännu mer lycka än jag redan har så nåt hemskt måste hända. Helt irrationellt men så känns det. Som om det kommer hända E eller babyn något hemskt för att jag är så girig.

När jag inte blir rädd för vad som kan hända E så är det babyn och det där extra jäkla ultraljudet och provet jag får göra för jag är så gammal är liksom centrum för den ångesten. Istället för ett barn dyker en cancercysta upp på UL-skärmen. Jag är inte så rädd att dö för min egen del men att lämna min familj och smärtan det skulle orsaka dem.
Eller så ser jag en liten liten baby och får besked att den typ saknar hjärna och inte är livsduglig.
Eller varför inte bara lite kromosomförändringar eller nåt? Jag menar ex Downs Syndrom är något jag tror man kan ha men ändå leva ett drägligt liv men jag vill ha ett friskt barn, jag vill inte ha ett barn som kommer möta en massa extra svårigheter i livet och inte heller den smärta och de svårigheter det kommer ge mig och jag skäms. Ska man inte bara vara tacksam för varje liv man förunnas med? Finns det inte människor som fötts med svårigheter som lever ut mer och har lyckligare liv än de som fötts helt friska?

Tills det där första UL och blodproven är klara vågar jag inte riktigt glädja mig för är man inte glad kan inte glädjen tas ifrån en. Hur dumt som helst, jag vet. Så ett tag till stoppar jag huvudet i sanden och låtsas att jag har blivit fet av för lite löpning och för mycket mat.

Gäsp. Nej, suck

Publicerat: 2012-12-16 i Vardagsbetraktelser

Trött. Lite illamående. Uttråkad. Besviken. En känsla av att vilja ge upp hoppet om världen. Väldigt okaraktäristiskt för mig det där sista och det gör mig bara ännu mer uppgiven och deppig.