Arkiv för februari, 2011

För flera timmar sen, typ innan jag började med middagen, tänkte jag att efter middagen ska jag läsa klart min bok och sen gå och lägga mig tidigt. Behöver jag säga att jag inte börjat läsa än?

Tror jag fortfarande kan vara lite hög på adrenalinet från tidigare idag. Eller så är det sömnbristen som får mig att bli smått manisk och skriva inlägg som om det var dags för avvänjning från bloggen imorrn.

Börjar få lite obehagskänslor. Nu är det inte så långt kvar. Om 12 veckor är det dags att spöa chefen på Vårruset. Ok, det är kanske ett tag kvar ändå men när jag tittar i min träningskalender känns det inte så. Nu är det inte för duellen med chefen jag har obehagskänslor. Det är för att milträningen sätter igång så fort Vårruset är avklarat.

Men du längtar ju till milträningen säger du ju!
Ja. Och nej. Jag längtar till lite längre energitömmande pass. Jag längtar efter milen för den är min sträcka. Men nu när jag tränat halvmil och kört en massa intervallpass så är det så psykologiskt jobbigt att nöta längre sträckor på löpbandet. Stirra in i väggen i större delen av en timme. Eller, vi har ju fått TV men för det mesta är det nyheter eller talk shows när jag springer och då fattar man inte så mycket när Absolute Dance eller något annat speedigt dunkar i öronen.

Jag antar att enda lösningen är att springa fortare så jag slipper stirra på den där väggen så länge.

Kanske lite väl inbilskt

Publicerat: 2011-02-28 i Okategoriserade

Jag tror att det kan vara så, att jag är lite väl inbilsk, men jag måste skriva av mig ändå. Det är ett gäng killar som jag brukar möta nere på gymmet som precis som jag verkar gå dit i huvudsak för att springa och sedan avrundar med lite styrka. Jag känner igen dem för ofta står vi och köar på varandra till löpbandet. Men på sista tiden så händer det allt oftare att de inte hoppar upp på löpbandet brevid mig när det blir ledigt (därmot när jag stretchar).

Alltså jag vill minnas att de precis som jag brukade ockupera löpbandet en längre tid. Men för ett tag sedan började flera av dem springa korta pass, mer som uppvärmning, när jag sprang brevid och nu alltså ser jag dem i princip bara springa om de redan står på löpbandet när jag kommer.

Förut, när jag sprang lite långsammare än de, fick jag lite uppskattande peppande kommentarer ibland. Nu när jag springer snabbare än vad de gör så är det inte många som säger nåt, mest de riktiga hardcore löparna.

Det finns säkert någon jättebra förklaring att det blivit så här men just nu tänker jag att det kan nog vara så att det är lite jobbigt för dem när en kort liten tjej hoppar upp och springer förbi. Och jag vet att det är löjligt och säkert småsint men jag kan inte låta bli att tycka att det är lite skönt när de kollar på min panel och sedan måste dubbelkolla för att jag är så jävla snabb.

Visst har jag sagt att livet är en tävling och att jag gillar att vinna?

Funderar

Publicerat: 2011-02-28 i Okategoriserade

Hur långt kommer jag om jag satsar på att springa halvmilen på 20 min istället för 21? Jag menar, jag är såå mycket mer taggad för det så ansträningen kanske inte blir så mycket större? Fast förrförra veckan körde jag 900 m intervaller i 15,2 km/h, ska jag nu köra 5 km i 15,0?

Rent träningsmässigt, vad kan vara bäst, att springa 5 km på 21 min i ett fast tempo (14,3) eller att springa i 20 min tempo men att ex baka in tre 20 sek pauser?

Jag verkligen avskyr när jag inte har svaren jag söker. Helt klart är ialf att jag inte ska klämma in ett pass till i kväll så jag kanske kan lugna mig tills dagen jag ska springa? Eller inte?

Need for speed

Publicerat: 2011-02-28 i Okategoriserade

Ibland vet jag inte hur jag tänker men eftersom det mesta brukar lösa sig på bästa sätt kanske jag inte behöver tänka mer på det.
I natt fick jag drygt 3 h sömn upphugget på 3 pass, kanske inte bästa starten. Med anledning av det bestämde jag mig för att prioritera en lugn morgon istället för stress till gymmet. Jag drog ner på gymmet strax före lunch men var tyvärr inte den enda som försökt smita undan lunchmyllret – det var redan kö på löpbandet. Bestämde mig för att köra ett lugnt pass på cross-trainern i fall ett band skulle bli ledigt. 20 min senare hoppar jag av och märker att passet kanske inte var så lugnt ändå för det bränner runt muskelfästena. Jaha. Strax efter blir ett band ledigt och vad fan, jag bangar inte.

Så vilket pass ska jag köra då? Perssatsning på halvmilen så klart (det är här mina funderingar kommer in)!
Det är ganska tungt och jag känner mig inte peppad. Beslutar att jag får köra enligt gammal modell, dvs springer i tänkt tempo men väver in små pauser när det behövs. Första pausen är ganska välbehövd. Andra pausen tar jag mer utifrån att jag redan bestämt mig för det. Sista 1,5 min drar jag upp tempot från 14,3 till 15,0 och det går riktigt bra. När jag passerar 5 km har jag fortfarande krafter kvar även om jag är riktigt trött.

Klockan stannar nånstans innan 20:50. Jag bryr mig inte så mkt att jag missat målet med nästan en minut, jag känner mig bara så oerhört revanchsugen. Jag känner att jag har farten i kroppen.
Kan jag vänta en hel vecka till nästa försök? Just nu känns det inte så. Vi får se vad kroppen säger imorrn när adrenalinet gått ur.

Nånstans på vägen hem inser jag det. Jag har tänkt fel. Målet för idag var 5 km på 21 min, inte på 20 min som jag tänkte. Med mina pauser betyder det att jag sprungit drygt 4,8 km på 20:50. Aarrgghh.

Alltså, jag följer min plan även om jag gjorde en liten missräkning. Hade jag vetat att jag saknade 200 m hade jag lätt sprungit dem. Men… det var så mycket mer motiverande att tro att jag hade 5 km på 20 min i kroppen. Det är en drömgräns för mig.
Hade tänkt gå för 20 min imorrn fast det egentligen är vilodag. Jag vill såå gärna. Men 21 min på vilodag, det är inte riktigt samma tagg på det. Nu efter middagen har jag dessutom värk i nedre delen av vänster lårmuskel, så tre dagar i rad med tuffa pass kanske inte är det bästa. Aarrggh igen! Jag vill.
Vi får se imorrn. Känns allt superduper när jag vaknar kanske det blir perssatsning – fast på 21 min – ändå. 21 min kanske inte lockar så mycket men det är trots allt en hel minut snabbare än gällande så…

Först kommer han och stör när man försöker njuta lite av kvällen. Sen när man börjar känna sig lite upplagd – då drar han iväg och raggar på nån annan brud.

Skitstövel!

Fortfarande aningen besatt av havregrynsgröt och knäckebröd. Har fungerat väldigt bra när jag jobbat hemifrån den här veckan men imorrn är det kontoret som gäller igen. Funderar på att undvika matsalen eftersom maten där sällan är varken särskilt god, nyttig eller prisvärd. Men det är så enkelt att gå dit och så är man garanterad sällskap med någon trevlig kollega.

Funderar på vilket pass jag ska köra imorrn. Skulle vilja börja med veckans enklaste pass för att se vart jag står men vet inte om jag har några enkla pass om jag kör enligt plan. Känslan imorrn bitti får nog styra. Korta intervaller känns jobbiga och tråkiga. Lång intervallerna vet jag inte riktigt. Kändes relativt lätta sist men imorrn ska jag höja ytterligare 0,4 km/h så… Försöka persa på 5 km känns ju inte heller precis vad jag suktar efter – inte som första pass ialf.

Så många små meningslösa problem. Nä, nu kan jag inte sitta här och dega längre.