Arkiv för april, 2011

Ni vet såna där situationer när nån säger nåt och man några minuter för sent kommer på en dräpande kommentar eller grämer sig för man stått där och stammat för man fått en sån konstig fråga att man inte fattat nåt? Glädjande så blir de stunderna färre och färre för mig. Kommentarerna kommer direkt och jag blir inte ställd av de där dumma frågorna, jag hittar svaret eller ställer en lika dum motfråga.

Idag var jag på Apoteket för att hämta ut någon kortisonnässpray.

Är du bekant med medicinen sen tidigare?
Nej.

Har läkaren beskrivit hur du ska gå tillväga, hur du ska använda den?
Njäe. Bara att jag inte ska spraya den direkt i näsan.

Inte i näsan? Men hur har han tänkt att den ska ha någon effekt då? Och så var hon tyst länge och verkligen verkade vänta på att jag skulle svara på hur han hade tänkt.
Och då var det en sån där skön stund. Jag höjde på ögonbrynen och var tyst en stund jag också. Och så sa jag Inte vet jag hur han tänkte, jag säger bara vad han sa.

Och genast hade hon förbarmande över mig och berättade hur jag borde göra.

När jag gick därifrån, med facit hur jag ska göra, förstod jag också att det var precis så läkaren menat men inte alls vad jag hört.

Du siktar mot yttre delen av näsan och så andas du in sprayen. Du sprayar alltså inte upp i näsan. sa han och visade med händerna en bit framför näsan.
Jaha. Jag sprayar i luften och andas in det tänka jag. Lite som alla sprayar på sig parfym i amerikanska filmer (fast inte i näsan då).
Fast läkaren menade ju att jag skulle spraya i näsan men sikta strålen mot den yttre näsväggen inte upp i näsan. Så det kan gå.

Annonser

Who’s the bitch?

Publicerat: 2011-04-29 i Träning och hälsa

Jag och min kropp är inte överens. Jag tycker den ska springa lite längre och mycket snabbare. Den tycker att den ska springa lite kortare och mycket långsammare. Hur mycket jag än tjatar, hotar, bönar och ber så hjälper inget. Inte ens the silent treatment eller att låtsas som ingenting. Kroppen sätter sig på bakhasorna och varje runda går långsammare än den förra. Men idag, idag föddes en plan…

Sprang där på löpbandet i förmiddags och gjorde mina kilometer intervaller, de 3 första kändes allt bra, det kändes som det var ett skönt tempo och lagom distans trots att det gick relativt fort (4:00/km). Men i 4:e intervallet dog det bara. Nä. Sa kroppen. Nu tänker jag inte springa mer. Jag försökte peppa och be. Jo, du fixar det. Inga problem. Du har gjort det förut. Men bara den här sista då? Men kroppen var obönhörlig.

Då kom jag att tänka på 30 sek regeln. Vad det än är för något som ska göras, så orkar man alltid göra det i 30 sek. Så jag smackade på 150 m intervaller i 3:20 tempo. Var lite extra generös med pauserna. Och kroppen, den fattade ingenting. Oj, det känns som det går ganska fort. Är det här jobbigt eller? Vila igen – nice. Oj, nu går det så där fort igen. Hur var det nu, var det jobbigt eller? Vila igen – man kanske ska dricka lite vatten?

Got U there, bitch!
Totalt blev det 45 min löpning istället för planerade 34 så jag tror jag täckte upp för svinnet med de generösa pauserna.

Hoppade av bandet hann flämta på golvet i ca 5 min innan PT dök upp. Han verkade vara på ungefär samma humör som jag. Fan, vad tungt tänkte jag några gånger – och så såg jag det, jäkeln hade smyghöjt några vikter. Och nån annan övning, precis när jag tänker nu orkar jag nog inte många fler då slänger han snabbt fram några lättare vikter som han preppat och så fick jag köra lite mer innan jag förtjänat min paus. Dagens pass blev definitivt ett av de hårdaste på länge. Liky, liky, like alot.

Och där, då föddes idén. Så kroppen tänker inte lyssna på mig? Då lyssnar inte jag på den! Helt medvetet tänker jag överträna kroppen.
Men oj, det är inte alls bra kanske du tänker. Då kommer du ju att bryta ner dina muskler och bli ännu sämre!
Ja, kanske det. Men den men nu ska den jäveln kuvas.

Min kropp fungerar liksom så just nu att oavsett om jag har haft flera vilodagar eller skiter i vilodagarna kör den i ett och samma mother*cking slow tempo. Så jag tänker köra det där tempot oftare och längre. Nån dag måste min kropp reagera och säga shit, vad jobbigt – och då fortsätter jag ett tag till. Tanken är att kroppen ska böna och be och säga ge mig en vilodag – då lovar jag springa fort igen.

Så idag när jag kom hem från ICA tänkte jag – ska jag sätta mig och jobba en stund, eller ska jag köra en runda? Runda så klart!
Kroppen var trött. Träningsvärken redan i utvecklingsfasen efter dagens styrkepass men på nåt sätt höll kroppen, precis som jag trodde, tempot ändå.
Och det kändes bra. Kroppen matade på. Jag njöt av ömsom av sol, ömsom av svalkande fläktar. Kände mig som en vildhäst i glad galopp. Jag kände mig tillfreds. Jag känner mig fortfarande tillfreds.

Summan av kardemumman? Totalt nånstans runt 15 km löpning och 30 min stenhård styrka. Det känns som ett jävligt bra resultat en dag när kroppen har motarbetat och sagt jag tänker inte.

Kan inte hitta något av mina 2 par favoritbyxor. Jag har verkligen letat överallt. Sist jag såg dem var när jag rensade ur garderoben för att lämna till klädinsamling. Om de har hamnat i klädinsamlingen skulle de säkert göra någon annan jätteglad. Men det tröstar inte mig just nu.

Vart är ni?

Var på avtackning för en fd kollega idag. Eller kollega i banken men vi har inte jobbat ihop på en massa år, inte sen vi blev uppköpta av stora banken. Alla ”gamla” kollegor var där. Många kramar blev det. Nostalgiskt och som begravningen för en gammal era. Those were the times.

Det skiljer sig verkligen att jobba på en av Sveriges minsta banker och en av Sveriges största – don’t get me wrong, jag älskar min stora bank också. Men det är skillnad, förut var vi en familj, syskon, föräldrar och barn, fastrar och mostrar och med släkten spelar det ingen roll vad som händer, man vet att oavsett så kommer de alltid att vara ens familj. Nu är min relation till banken mer som ett äktenskap, ups and downs och ska vi fortsätta vara gifta eller ska vi skilja oss?

På vägen därifrån sprang jag på ”nya” kollegor som jag inte heller sett på ett tag. Fick sällskap med en annan hem. Och insåg att på den stora banken har jag också hittat en familj. Det är de som står för upsen, helt andra människor som står för downsen. Att fundera på att lämna banken känns lite om att fundera på att lämna sin älskade och sina barn för en galen svärmor dyker upp nån gång ibland och ställer till bråk.

Min fredag

Publicerat: 2011-04-29 i Vardagsbetraktelser

Jag vet ju hur alla bara läääängtar efter att höra om min dag, så ok här kommer den:
*jobbmejl och bloggande på bussen till stan
*utför minst en halv dags jobb på en och en halv timme
*intervallpass på löpbandet som följs upp m lite PT träning
*kortmöte som förhoppningsvis ger mig lite mer möjligheter
*lunchmöte m chefen
*jobba in ytterligare drygt en halv dag på en timme eller så
*tacka av en gammal kollega & mingla
*hämta på dagis
*handla
*jobba lite mer
*middag
*fredagsmys m familjen
*kanske jobba lite mer
*who knows

Vaknar upp med aningen träningsvärk i rumpa, baksida lår och biceps efter en vilodag. Ok, jag sprang lite igår men bara drygt 4,4 km, det har jag aldrig fått träningsvärk för förr, aldrig nånsin. Jag drar därför slutsatsen att det gick undan igår. Lite besviken på att jag inte fick nån klockad tid, mitt bagage behöver verkligen en bra tid nu.

Det skulle kunna vara så att det inte alls gick särskilt fort igår, att min kropp bara är sliten men så tänker inte jag. When in doubt, hope for the best and put your belives in yourself.

Förresten önskar jag att jag var lite mer som Gittan som fick nog och sa upp sig igår. Själv fegar jag lite men har ialf tackat ja till en anställningsintervju nästa vecka – utanför banken. Och när jag sitter där tänker jag ställa mig frågan what’s in it for me, för jag vet vad jag har att erbjuda och det är dags att jag får lite mera tillbaka.

Blev lite galen idag igen. Kanske jobbat några för många timmar och väldigt för intensivt. Kanske skulle sovit lite mer också. Fick sån stark lust att skrika några Men hallå, tänk lite då! och Måste jag göra allt själv? Fast det gjorde jag förstås inte. Sen blev tåget försenat, överfullt och jag hann inte springa rundan jag planerat.

Fast jag sprang lite ändå. Inget pers men jag pressade mig lite mer än jag gjort på sista tiden, sträckan var liksom för kort för att bara springa lugnt. När jag startade klockan larmade den om låg batterinivå och jag tänkte att det är ju inget problem, den ska ju räcka nån timme till eller så – fast den dog nästan direkt. Tänkte bitcha lite om det också men sen kom jag på att jag kanske glömde stänga av klockan sist, kanske var det mitt fel?

Och när jag sprang där med svetten forsande, då hann inte frustrationen med -jag tror den svimmade av i nåt dike. Så nu är jag inte så galen längre. Jag kommer tom ihåg att jag varit ganska så glad idag och att jag trots allt fått en jävla massa gjort. Och eftersom jag inte vill bli galen igen redan i morgon så tänker jag inte arbeta mer ikväll. Jag fixar en tvätt men that’s it. Och enda skälet till att den maskinen blir körd är att det är mina träningskläder som jag behöver till imorrn.