Arkiv för oktober, 2015

Vart går gränsen?

Publicerat: 2015-10-30 i Uncategorized

Jag har länge stört mig på inlägg och status i sociala medier med ”lustiga” bilder där folk gör sig roliga på andras bekostnad. En politiker som liknas med exempelvis en sengångare och ”är inte bara lika ful utan också lika trög”. En grovt överviktig kvinna i sexiga underkläder med följetexten ”tag who would tap that” och taggningar med namn på folk ”som sätter på vad som helst”. Visst har det hänt att jag också vid första anblicken dragit på smilbanden men så tittar jag en gång till och då skickar både hjärtat och hjärnan signaler som skapar en min som inte längre är särskilt glad. 

Efter att ha ”tänkt till” några gånger känner jag att det inte är så ofta jag drar på smilbanden vid första anblicken, det har liksom blivit väldigt klart i många fall vad det handlar om. Tänk om det varit jag eller någon annan jag bryr mig om? Att bli uthängd i media som ful, dum eller bara som någon som inte passar in skulle kännas fruktansvärt. Är det något en måste stå ut med om en är en officiell person eller bara inte ser ut som alla andra? Nej, det tycker inte jag!

Att hänga ut någon eller en grupp med människor bidrar inte bara att de och andra som kan identifiera sig med dem potentiellt kan må dåligt, det bidrar också till att sätta normer i samhället. Normer vad som är bra och åtråvärt, normer vad som är dåligt. Det skapar vi och dem. Det skapar motsättningar mellan människor. Om jag ändå är en av ”dem”, en som inte passar in, varför ska jag då leva efter reglerna som de i ”vi”-klubben satt? Och om det är ok att skratta och peka fingret mot någon, kanske är det också okej med annat? Tränga sig före i kön, tala nedsättande, kanske till och med gå från ord till handling och fysiskt skada?

Vad går gränsen då?

För mig går gränsen när syftet är att skratta åt någon till skillnad från med någon eller åt en dråplig situation. För mig går gränsen när en antyder att någons/någras värde är lägre än andras. En sån antydning är enligt mig exempelvis när en säger att folk med sociala bidrag ”bara snyltar” på samhället. 

Sen finns det retoriskt skickliga människor som verkligen utnyttjar det här, som döljer politiska budskap i ”lustiga skämt”. Har för mig att det finns ett ord för det, när en genom exempelvis ”skämt” eller får folk att först skratta på andras bekostnad för att indirekt ändra deras syn på dessa människor och deras värde.

Jag bad nyligen mina vänner på Facebook att fundera en gång till innan de ”gillar” eller delar en sån bild som jag beskriver ovan. Kändes lite löjligt, men ändå, kanske kan det bidra till en liten trevligare vi-värld? Idag kommenterade jag också när en vän delade en sådan bild att jag inte tycker det är roligt och varför. Tidigare har jag mest valt att scrolla förbi, eller avfölja flöden där det händer lite för ofta men det känns inte som jag kan ”blunda” längre. Hur är det citatet lyder, att se bort är att tyst ge sitt godkännande? Svaret jag fick ”men läs inte då!” Och jag  tänker igen, vart går gränsen?

Vart går gränsen? Jag undrar uppriktigt. Alla drar sin egen gräns sa sambon och på sätt och vis stämmer det, det som är svart är svart, det som är vitt är vitt och någonstans i det grå drar vi våra egna gränser. Flera stycken kanske. Ok. Inte ok. Ok ibland? Kanske utifrån omständigheterna just då.

Jag funderar på mitt nästa steg. Vart drar jag min gräns? Ska jag bara släppa just det här tillfället och se vad framtiden erbjuder? Ska jag fortsätta motkommentera i en förhoppning att vi ska hamna nånstans det känns ok för oss bägge? Ska jag avfölja så jag slipper se fler sådana här bilder (för det här var inte den första)? I förlängningen, vart går gränsen mellan att avfölja och av-frienda? Vad är skillnaden på att ”bara se bort” och att avfölja mer än att jag slipper bli arg? När är det min skyldighet att sluta se bort, att bli arg och att verkligen göra något åt saken? Och vad fan är ”att verkligen göra något åt saken”?

Jag. Vet. Inte.

Annonser


Egentligen känner jag mig lite klar med ”självhjälpsböcker”. Inte så att jag inte har något kvar att jobba på men jag jobbar en del med mig själv till vardags utan att direkt lägga så mycket tanke på det, det har liksom blivit defaultläge att försöka se det positiva i saker, utmana mig själv utanför komfortzonen och fundera på varför jag känner och gör som jag gör. Med det sagt skulle jag gärna jobba vidare med hjälp av en coach.

Men så har jag suttit på vad som troligtvis var den bästa föreläsningen jag varit på och får möjlighet att köpa två av föreläsarens (Olof Röhlander) böcker för en hundring…

Boken då? Den är lättläst och humoristisk. Där jag är just nu blev det mer en påminnelse om det jag redan vet men påminnelser skadar inte i en tid där så jäkla mycket pockar på ens uppmärksamhet.

Vem ska läsa boken? Om du känner att världen är lite orättvis mot dig eller du ständigt har ”otur” tycker jag du ska läsa boken. Samma sak om du känner att du ”fastnat” lite i livet eller är allmänt sugen att börja testa det här med mentalträning.

Har du redan jobbar lite med mentalträning och vill ta nästa steg så får du leta vidare efter andra böcker.

jag låter boken bo i min bokhylla ett tag till om nån kompis känner sig sugen att klämma på den…

Alltid från min synvinkel

Publicerat: 2015-10-07 i Uncategorized

Små irritationsmoment i vardagen kan vara väl värda att analysera, varför stör jag mig egentligen? Och att släppa fria.

Ni vet när en sitter på bussen och den kör in på sluthållplatsen och en blir den sista personen att gå av bussen trots att en sitter precis vid dörrarna för varenda jäkel ska trycka sig av före och bryter hellre av ditt ena ben som lyckats ta sig ut i gången än att låta dig stiga av före?

Ni vet när en sitter längst bak på bussen och skyndar sig att resa sig och ställa sig i gången innan bussen stannat för en vill komma av snabbt men slutar med att komma av sist för att nån jäkel först nästan knockar en med sina väskor för de absolut ska ut framför en innan de sedan vänligt stannar och släpper förbi vart endaste en på platserna framför.

Ibland är det lite för lätt att dra allt över en kant och tänka varför VARFÖR händer det här ALLTID MIG när det faktiskt inte är så.

Jag muttrar ganska ofta typiskt och idiot för mig själv men det har gått från att vara en typ av offermentalitet där jag alltid råkar ut för andra idioter till ett sätt att släppa ut irritation och gå vidare när jag blir irriterad över skitgrejer. 

Jag tror inte att det går att hitta en sån balans att en aldrig blir frustrerad över små saker men en kan bli medveten och lära sig att släppa dem. Muttra och sen tyst sjunga för sig själv ”God bye, farwell, Auf wiedersen, adieu”

Ni vet

Publicerat: 2015-10-06 i Uncategorized

När en skriver ett långt och privat inlägg och sen istället för att skriva sista meningen och publicera så raderar en allt. Just så.

Ibland måste jag bara. Fast jag vet att jag med all sannolikhet inte kommer få några tillfredsställande svar. Fast jag vet att det åtminstone ett tag kommer skapa lite dålig stämning.

Jag har svårt för det där när folk säger A som det vore ett enkelt konstaterat faktum när A egentligen följs av ett helt alfabete med tillägg och undantag. 

Jag har ännu svårare för när folk inte kan erkänna att det kanske hade varit bättre om de sagt att det är ungefär ABC men så tillkommer lite detaljer.

Värst är det förstås om det är mina barn det går ut över. Som tror att de levererat enligt konstens alla regler men ändå inte får belöningen. Igen. Och igen.

Så jag frågar efter villkoren. Och frågar igen. Och till slut när jag inser att jag med all sannolikhet aldrig kommer få veta de verkliga villkoren och alla har gått i försvarsställning trots jag försökt fråga så trevligt jag bara kan utan att på något sätt döma då ger jag frustrerat upp. Åtminstone fram till nästa gång.

Ibland tänker jag att jag inte borde bry mig, att det rätta vore att aldrig ens ställa frågan. Inte låta det beröra oss – hur viktigt är det egentligen? Men så frågar dottern ”Alla säger att är man snäll och bryr sig och ställer upp så får man tillbaka det sen. Men. När är sen mamma? Hur länge ska man behöva vänta?” Och då tänker jag – hur kan jag ge upp? Borde jag slå näven i bordet tills jag får svar? Även om bordet faller och landar på dotterns fot – för då vet hon iaf att mamma kämpat för hennes hjärta? Ibland är det inte lätt att vara förälder.