Det är dagen innan min andra cellgiftsbehandling när telefonen ringer och nummerpresentatören avslöjar att det är Bröstcentrum, vad kan de vilja? Jag känner inte direkt nån oro och blir glad när jag hör min Mias (”min” sjuksköterska) röst. Sen mörknar världen.
Mina fina blodvärden har kraschat och är för dåliga för att genomföra behandling. Men jag behöver ju behandlingarna. De ska ju stoppa cancern från att sprida sig! Jag ”bryter ihop” och gråter. Men sen tar jag mig samman. Jag ska snart lämna nytt blodprov och ser det bra ut kör vi behandling direkt. Det kommer bli bra.
Håret har börjat lossna, om än stråvis, och jag bestämmer mig för att kontrollera det jag kan och åker ner till lokala hårfrisören och ber dem trimma av mig håret. Hur ska jag se ut? Jag som har runt huvud, kommer jag se ut som en tjock boll? Kommer jag se sjuk ut nu?
Frisören trimmar. Och vi trimmar lite till. ”Men vad tätt dit hår växer” säger han. ”Inte länge till!” kontrar jag. Det här blir nog inte så illa ändå. ”Du behövde inte vara orolig” säger han ”du har fin huvudform för rakat huvud” och jag tittar mig i spegeln och, ja, jag känner mig lite cool. Så pass att jag måste besöka glasögonaffären efteråt för att hitta coola solglasögon att matcha med. Ringer sambon och berättar vad jag gjort. ”Va! Har du rakat av håret?” Efter en skickat en selfie så får jag en försäkring från honom med, det är ovant men tufft och faktiskt snyggt.
Det dröjer ytterligare drygt två veckor innan mina värden är tillräckligt bra för en ny behandling. Jag är på sjukhuset och lämnar blodprov var och varannan dag med förhoppning att det ska bli behandling efter men det blir det ju inte. När mina vita blodkroppar är tillräckligt många igen så kraschar levervärdena, troligtvis på grund av den blodförtunnande medicinen. Det blir ultraljud för att kolla levern – varför mår den inte bra, har cancern spritt sig dit? Men levern är jättefin, ”Får jag visa min kollega som utbildar sig hur vi undersöker levern med ultraljud? Allt syns så jättebra och tydligt på dig.” Ja, nu när du sagt att den är frisk får du göra vad du vill. Jag hinner också med ett nytt ultraljud på armen eftersom jag får mer ont i den igen men även där ser det bra ut, blodpropparna har börjat tunnas ut något.
Världen hinner mörkna och till och med rämna innan nästa behandling. Jag gråter i soffan och framför de olika läkare och sköterskor som ger mig beskedet ”ingen behandling idag heller”. Jag ringer till och med mamma och tjuter ”Maaaaaamma!”
Bara några dagar efter jag trimmat av håret börjar stubben lossna i en rasande fart och efter en vecka eller så bestämmer jag mig för att raka huvudet med rakhyvel för att slippa ha får fläckvis. Det går inte så bra för rakhyvel blir ju full av ett litet drag och där håret inte börjat lossna är det på sina ställen svårt att komma åt. Men jag orkar inte bry mig till slut. Tänker att det lossnar väl imorrn ändå. Fast det gör det ju inte. Det mesta håret lossnar men en del slutar bara växa. Och några strån envisas med att fortsätta växa. Men vet ni vad, nog kan jag rocka ett fläckvis kalt huvud med – ”nobody will put Baby in a corner”
Mitt i mörkret finns ändå en ljuspunkt, trots jag bara fått en behandling känner jag att det händer något i bröstet, det känns mjukare och jag tror tumören krympt. Onkologen har samma känsla och säger ”Ibland när benmärgen är extra känslig för cytostatikan är cancercellerna det med och det kanske är så för dig. Det är ett jättebra tecken att vi tror att vi märker skillnad efter bara en behandling.”
Fortsättning följer…
Bara Bettan 