Den där Väggen

Publicerat: 2017-09-27 i Uncategorized

För två veckor sen tog jag mig en nära titt på Väggen. Ni vet den där berömda som allt fler springer in i. Det var inte trevligt.

Bakgrunden är att jag inte fått sova ordentligt sedan minstingen kom, för 4 år sen. Hon sover otroligt mycket bättre nu men det handlar ändå om att hon i snitt sover hela natten varannan natt och väcker oss ett gäng gånger per natt de andra nätterna. I ärlighetens namn så har jag dessutom slarvat med sömnen sen jag kom i tonåren och redan genomgått en inte-sova-på-några-år-period med stortjejen när hon var liten.

Till det har jag ett stressigt jobb. Jag tycker jag har blivit en mästare på att jobba både smartare och snabbare och att inte bli stressad över allt som jag inte hinner men det ska inte förnekas att det är för mycket att göra och att tempot är för högt vilket gör att fokus i princip alltid är på topp. Jag ska bli ännu bättre på att ta en paus ”mitt i kaoset” och göra saker lite mer halvdant. Halvdant? Ja. Jag är väldigt bra på se fel och brister och konsekvenser av saker och har en tendens att då fixa problemet som andra kanske inte skulle upptäckt förrän senare. För företaget är det bra men det blir mer jobb för mig. Och blir det för mycket för mig blir det dåligt för företaget med för jag är bra och levererar mycket och med hög kvalitet – även när jag ”går på halvfart” om jag inte skulle leverera alls så skulle det märkas.

Jag tror de flesta som har barn, speciellt mindre, kan hålla med om tiden en inte är på jobbet inte direkt innehåller så mycket fritid och vila. Det blir en del måsten, borde och dåliga samveten. Det blir inte en optimal spiral med en förälder som ibland är för trött för att aktivera barnen som då istället lätt blir rastlösa och ”busar” eller ”tjatar” så det ändå inte blir nån vila. Samtidigt finns det inget som ger mig sån lycka och lugn som att bara få krama barnen innerligt. Jag har också några privata orosmoment som gnager på min själ och kostar energi.

För två veckor sedan blev min privata oro mycket större samtidigt som den lilla höll mig vaken i princip hela nätterna i 2 nätter. Natt 3 och 4 sov hon lite bättre men när hon inte sparkades eller skrek i drömmarna så vaknade jag av ångestdrömmar att hemska saker hände barnen. Jag gick upp och jobbade som vanligt men halvvägs in i arbetsdagen efter natt 4, då jag dessutom började känna mig sjuk och fick ett för mycket jobbmejl som fick mig att tänka ”måste jag göra ALLT själv för att det ska bli rätt” så loggade jag ur datorn. Nu hade det gått så långt att jag inte längre kunde slappna av utan gick omkring konstant uppvarvad och kunde inte äta. Trots att jag bara 4 dagar tidigare mått bra, känt mig relativt lugn om än trött och sliten.

8 arbetsdar och nån timme var jag borta från jobbet. Det var mestadels inga trevliga dagar. Totalt utmattad. Oro och ångest för saker jag normalt inte reflekterar över. Grov ångest för det som var mina orosmoment redan innan. Ta en promenad sa folk men första dagarna var det tillräckligt att bara komma upp ur sängen, lyckas äta en banan här och en banan där (bananer var en av de få saker som inte var omöjliga att äta) och att duscha och kanske köpa middag på ICA. Efter några dagars vila startade den goda spiralen, jag var mindre trött så jag började oroa mig mindre, när jag oroade mig mindre blev det mindre ångestdrömmar på natten, när jag sov bättre blev det lite lättare att äta och så vidare. 

Två gånger ”bröt jag ihop” och grät och grät. Första gången av utmattning och lättnad efter jag sjukanmält mig. Andra gången av utmattning och rädsla när jag insåg att jag måste få en läkare att sjukskriva mig (intyg krävs efter 5 arbetsdar).

”Är du deprimerad? Har du haft tankar på att döda dig själv?” frågade läkaren. ”Nej, jag är lycklig.” svarade jag mitt i gråten som inte ville sluta. 

Nu är det dags för 3 dagen tillbaka på jobbet. Jag är redo. Lite tröttare än innan de där sömnlösa nätterna men jag försöker att göra sakerna luuugnt och ta mig tid att fika med alla andra fast jag egentligen bara skulle vilja göra klart det jag höll på med. En del av den privata oron är kvar, för det finns skäl för den, men jag försöker att inte låta den ta för stor plats.

Jag längtar till en dag då jag vaknar och känner mig pigg. Jag minns inte när jag sist var genuint pigg. Jag minns faktiskt inte ens när jag sist kände mig frisk, när jag inte hade ont i öron eller hals eller slapp allmänna förkylningssymtom men jag är ganska säker på att det var drygt 2 år sen. 

Här om dagen fick jag en påminnelse om min facebook status från samma dag 2012. Det stod att jag mådde sååå bra. Jag längtar efter att ha den känslan igen.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s